År 1969 lade 24 lärde män (nix, inte en enda kvinna fanns bland dessa experter!) i ett så kallat framtidsteam pannan i djupa veck och siade om Sverige år 2000. Vad trodde då dåtidens främsta forskare om ett tänkbart Sverige vid millennieskiftet? Här är några av deras förutsägelser:
Medelsvensson jobbar 30 timmar i veckan, tjänar 60 000 kronor i månaden och kan njuta av tre semestermånader per år. Familjen består av mamma, pappa och barn – två av varje sort eftersom könsbestämning är möjlig – och bor i en lägenhet med ett helautomatiskt kök, bildskärmstelefon och datamaskin i någon av landets tre största städer.
Ingen bråkar någonsin om tvätt, dammsugning eller vem som ska skura toaletten. I städskåpet står nämligen en påpasslig robotslav som utför nästan allt hushållsarbete. I garaget finns två elbilar och i städerna löper all trafik under jord.
Män och kvinnor är fullständigt jämställda och det finns absolut tillförlitliga preventivmedel. På fosterstadiet kan man ge sprutor som höjer intelligensen med 50 procent, vilket skapar den nya tidens supermänniskor. Det går att bota all sorts cancer, däremot är antibiotikaresistens ett stort problem.
Människor som inte har arbete får en så kallad ”livslön” och det finns ingen bostadsbrist.
Så löd några av teamets scenarier. Stämde de? Både ja och nej. Nära 50 år senare har vi ännu inte avlat fram supermänniskor och inkomst och semester ligger rejält under vad experterna siade. Någon beskrivning av internetrevolutionen prickade de heller inte in.
Däremot fick forskarna rätt när det gäller antibiotikaresistens, medellivslängd över 80 år och robotisering av jobb. De luftade också oro över vad som kan hända när maskinerna blir överlägsna människorna, vilket ligger snubblande nära vår tids AI-debatt.
Vi trodde att vi skulle jobba 30 timmar i veckan, tjäna 60 tusen i månaden och ha tolv veckors semester
Men det mesta blev fel. Exempelvis hushållsrobotar och farhågor för att ljudbangar från överljudsplan skulle rasera Europas katedraler. Dessvärre hade de fel även vad gäller Östersjöns tillfrisknande och total jämställdhet mellan könen.
Med facit i hand ger framtidsteamets förutsägelser också perspektiv på dagens futurologiska spaningar. Att tala om vad som ska ske är komplext eftersom det bara är mer eller mindre kvalificerade gissningar som bygger på antaganden baserade på historiska händelser.
– Det finns ingen färdig framtid som ligger och väntar på oss. Den är något som vi själva skapar, utifrån mer eller mindre medvetna val. Och framtidsvisioner är något som olika aktörer ofta försöker forma och styra efter egna intressen. Det gäller både organisationer och företag. Därför är det klokt att veta vem som säger vad, och vilka syften som kan ligga bakom en framtidsbild, säger Ann Bergman, professor i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet.
Som ett exempel nämner hon Ray Kurzweil, Googles futurolog och utvecklingschef. Han är känd för sina förutsägelser om teknik, IT och AI. En av Kurzweils prognoser är att den mänskliga hjärnan och internet år 2030 kan kopplas ihop till en supermänniska.
– Det viktiga är att komma ihåg att om det blir så beror det inte på att Ray Kurzweil kan se in i framtiden, utan på att han och hans företag har makten att påverka samtiden i en viss riktning. Google har naturligtvis också ett ekonomiskt syfte med sin framtidsforskning och använder den som en konkurrensfördel, säger Ann Bergman.
Det går, menar hon, att hävda att saker möjligtvis kommer att hända, eller till och med att de sannolikt kommer att hända, men vi kan aldrig veta säkert.
– Därför bör vi inte bara ställa oss frågan om vilken framtid som är möjlig och trolig utan även vilken framtid som är önskvärd för oss människor, säger Ann Bergman.
Gertrud Dahlberg
