Parterna ger varandra skulden för att de inte lyckades leverera en uppdaterad version av 1938 års Saltsjöbadsavtal. Förväntningarna var stora - inte minst bland politikerna - och en kompromiss verkade länge fullt möjlig. I alla förhandlingar måste man ge och ta. Det är viktigare än att kräva och segra. Den svenska modellens höjdare, våra yppersta företrädare, klarade inte uppgiften.
Konsekvensen blir mindre tillit, mindre samverkan, och mer av traditionell partskonfrontation i den stundande avtalsrörelsen 2010. Kanske blir positionerna därmed tydligare. Med rakare rör ökar möjligheterna att komma överens i den riktiga lönebildningen, på förbundsnivå och ute på arbetsplatserna. Huvudavtalet var trots allt bara en överbyggnad, en modell snarare än en spelplan.
En jämförelse mellan Svenskt Näringslivs och LO-PTK:s avtalsutkast visar på punkt efter punkt hur långt ifrån parterna stod varann vid sammanbrottet. Man var inte ens överens om att upprätta en partsgemensam lönestatistik eller att tillsvidareanställning på heltid fortfarande ska utgöra norm.
Sympatiåtgärder vid konflikt var en av knäckfrågorna. Arbetsgivarna vek inte från kraven på att minst fyra veckor måste gå, innan sympatiåtgärderna aktiveras, och att facket måste ha minst en medlem på företag som attackeras. LO och PTK höll fast vid en vecka och att strid för kollektivavtal måste få utkämpas även hos arbetsgivare, som kanske skrämmer de anställda att inte bli medlemmar i facket. Straffet för olovlig stridsåtgärd ville Svenskt Näringsliv bestämma till skadestånd på tio miljoner för fackförbundet och en månadslön för deltagande medlemmar.
Störst var nog avståndet gällande turordning vid uppsägning. Arbetsgivarna ville vidga undantagskretsen från två till fem anställda i stora som små företag, och kunde inte de lokala parterna enas så skulle det stå chefen fritt att välja och vraka efter kompetens och skicklighet. Modellen torde vara kopierad från mbl, som en gång kallades tuta-och-kör-lagen. Utan nuvarande turordning, sist in-först ut, skulle facket inte kunna vara till någon hjälp. En sådan maktförskjutning borde Svenskt Näringsliv inte ens ha drömt våta drömmar om.
Avtalsutkastens skrivningar om Lavalfrågan visar också att det inte var mycket mer än ordet Laval man enats om i försöken att få till klara och tydliga spelregler för utstationerade arbetare och tjänstemän i Sverige.
Utan dessa motsättningar hade det säkert gått att sy ihop ett nytt huvudavtal, även om inte alla medlemsförbunden på ömse håll var beredda att underteckna slutdokumentet. Flera av LO:s mest stridbara förbund skrev inte på Saltsjöbadsavtalet. Nu kan vi bara spekulera i vilket eller vilka arbetsgivarförbund som tvingade Svenskt Näringslivs förhandlingsledare Jan-Peter Duker att frånträda förhandlingarna och därmed uppträda på tvärs med god sed på arbetsmarknaden.
Fiaskot innebär inte att svenska modellen undermineras, Det finns andra samarbetsformer, till exempel industriavtalet som fungerat i över ett decennium. Andra branscher och sektorer kan träffa motsvarande avtal om spelregler. Förbunden inom LO och PTK har dessutom kommit varandra närmare under huvudavtalsförhandlingarna. Kanske möter arbetsgivarna nu en facklig front mer enad än någonsin tidigare.
