Det var omslaget till Klappa händerna som väckte begäret att läsa boken. Innehållet tilltalade mig verkligen - ändå kom de förhoppningar omslaget väckt om en mörk och makaber läsupplevelse på skam. Visserligen är historien om ett udda självmordsmuseum och två egenartade kumpaner i brott ganska bisarr, men det är ändå godheten som genomsyrar handlingen. Till och med den morbide läkaren, med smak på kadaver, framställs som en sympatisk, om än ganska tragisk figur. Och den finstämda kärlekshistorien mellan de undersköna ungdomarna rimmar synnerligen illa med de blodstänkta pärmarna.
