Övrigt

För att bli bra på att skriva ska man inte bara läsa mycket och skriva mycket. Man ska också träna sin kropp. Jogga, promenera, göra yoga. "Att skriva är kroppsarbete, du behöver tillgång till hela din kropp. Utan kroppen är huvudet inget att ha", skriver Bodil Malmsten i denna tänkvärda och lustfyllda handbok om skrivande.

Göran Borg har ett trist liv. Han bor och jobbar i Malmö och tänker så pass ofta på sin exfru och hennes nya, rika man att han mår lite dåligt. Han mår inte särskilt bra av sitt jobb heller. Men en dag får han sparken och en årslön i avgångsvederlag, och mår ännu sämre.

Lillemor och Babba har aldrig varit vänner men de är i högsta grad beroende av varandra sedan de i ungdomsåren bildade en hemlig allians som går ut på att Babba skriver böcker som Lillemor ger ut i sitt namn.

I den här volymen tecknas bakgrunden till Sveriges demokratisering. Den börjar med den allmänna rösträttens genomförande och den slutar framme vid de stigande förväntningarnas missnöje, på tröskeln till LKAB-strejk och studentuppror. Under tiden har demokratin blivit en alldeles självklar sak. Inte alls självklart i periodens början.

Bli superstrukturerad på 31 dagar. Det löftet avger strukturexperten David Stiernholm om vi bara följer hans bok till punkt och pricka.

Göran Hägg har kopplat det stora greppet om Italien och fått till en nätt populärhistorisk bok som sträcker sig från enandet för 150 år sedan fram till i dag.

Äntligen en svensk katastrofroman som håller måttet! Redan från första sidan är jag såld på denna gastkramande historia om hjältemod och ondska.

Här är boken för dig som gillar kött och som vid servering av vegetarisk mat säger: "Jaha, inget kött. "

Jag är nog lite småkär i Sébastien. Fast det är bara när jag inte tycker han är lite av en besserwisser.

Jan Hedh är väl ändå surdegskungen av dom alla. Här ger han ut ännu en bok där surdegen genomlyser alla recept.

Tana French kan verkligen fånga människor och hon skriver både spännande och snärtigt. De irländska miljöerna är en stor bonus.

Trots de tydliga rysarmarkörerna är Budbäraren ingen skräckinjagande berättelse och innehåller inte tillstymmelse till övernaturliga och rysliga inslag med undantag för några läbbiga råttor. Det är en snarare en schyst parisisk deckare, charmigt skriven med en originell huvudperson, kommissarien Adamsberg, som hellre går på magkänsla än bevis i sin jakt på en mördare som sprider pestpanik i Frankrike.

Att läsa Berglinarnas genialiska betraktelser är som att vara liten igen och bli kastad högt upp i luften av någon stor släkting. De två lyckas på något vis alltid sätta fingret exakt på den där punkten som gör att man hissnar av oförställd lycka. Och ibland - det ska inte förnekas - skadeglädje. Satir är tyvärr en utrotningshotad genre, men så länge Berglinarna får hållas finns det hopp.

Romanen handlar om tre syskon vars mamma plötsligt har avlidit. Det är filmiskt och texten flyter lätt.