Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

På äventyr längs knaggliga tågrälsar

Jag åker tuff-tuff-tåg till världens ände som inte ligger alltför många timmar från en större svensk stad. Till en början går det bra, sedan händer något konstigt med rälsen. Det går inte längre att se bokstäverna i boken.
Sara Kadefors Publicerad 26 mars 2013, kl 14:02

Man kan få shaken baby syndrome för mindre. Jag är lite rädd. Infrastrukturen verkar inte utbyggd i den här delen av Sverige, vilket ger mig en föraning om vad som kan hända på resmålet. Jag kommer att tänka på en sen kväll i Åmål för några år sedan, när jag hade sökt mig till gatan utanför hotellet för att röka. Intill mig stannade en raggarbil med tillhörande raggare som försökte få kontakt på ett mer än osofistikerat sätt. De såg inte ut som man vill att folk ska göra vid midnatt, dessutom hade jag glömt koden till porten. Panikläge för en medelålders författare med designerkappa! Först tänkte jag att det var rökningens fel och tog aldrig mer en cigarett (det är sant). Men rädslan för små platser intensifierades.

Nu är jag ute på knaggliga tågrälsar igen, för att prata om mina böcker. Det är förstås underbart att möta sin läsare, men faktum är att man kan bli stående på en tågperrong i minus tio grader i två timmar utan en adress eller ett fungerande telefonnummer, arrangören kan ha sparat in på hotellkostnaden och man kan få sova i den snälla bibliotekariens nersuttna soffa, sedan kan det under framträdandet dyka upp ett gammalt spöke från det förflutna som påminner om ens sämre dagar eller en ordentligt psyksjuk människa som ser tecken i mina texter. Jag blir lätt paranoid på de folktomma gatorna, inbillar mig att ungdomarna blänger surt på mig i skolbänken och att de inte förstår min humor. I lärarrummet blir jag förfärad när de pratar om droger jag aldrig hört talas om.

Jag kliver av i mörkret på perrongen. Ingen står och väntar med en välkomnande skylt. Det är svart och tomt omkring mig. Väl på hotellet fylls restaurangen på med allt fler gäster som ska fira att det är fredag. Först blir jag glad, men så går dansbandet upp och river av "Leende guldbruna ögon". Folk dansar tätt och tjoar livligt. Kanske undrar de varför det sitter en människa inklämd i hörnet och ser så krampaktigt leende ut. Sällan har jag känt mig så mycket storstad, så mycket kultur, så mycket stilpolis. Jag somnar till dunka-dunka med en fråga i huvudet: har jag kanske ett behov av att känna mig alienerad? 

Dagen efter dyker den obligatoriska gamla skolkompisen upp. Jag säger hurtigt att det låter skönt att bo på landet, att det är sådant man ofta saknar - och menar det. Samtidigt längtar jag en hel del efter en isolerad stadsdel befolkad av andra som påminner ganska mycket om mig. När jag skyndar förbi raggargänget vid torget tänker jag på min basala rädsla för det främmande, sedan säger jag hej.

Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl