Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Plugghäst? Javisst!

Plugghäst. Hur ofta har man inte stött på det här ordet? Hur ofta har jag inte stött på det här ordet? Ordet som klingar så illa, trots att det inte borde göra det.
AzZe Publicerad 29 september 2008, kl 08:24

Ordet som knappast någon vill associeras till. Ordet som ska få de ambitiösa eleverna att framstå som om det är de som behöver några skruvar åtdragna. Ordet som vi "pluggisar" ska återerövra!
Sen när är det dåligt att ha bra betyg i skolan egentligen?

Azemine HaliliUngdomar anser det vara sjukt att ägna mycket tid åt studier. Man ska ju inte ha tid till plugg och toppresultat; det har ju ingen "normal" tonåring. Livet kommer emellan liksom! Har man tid för att läsa och får bra resultat så är man en plugghäst, vilket de syftar på som något dåligt. Vem vill allvarligt talat vara en plugghäst när man kan vara "han som kräktes tre gånger i toaletten på Harry's"? Eller "hon som vaknade i en lägenhet hon inte kände igen"?

Varför är det så? Jag respekterar att man väljer att leva sitt liv som man behagar, med allt vad det innebär, men varför ska inte "pluggisarna" få göra det också?

För att de som inte pluggar ska få för sig att det inte är dem utan "pluggisarna" det är fel på? För att de lättare ska acceptera att betygen dalar, genom att skratta ut toppbetygseleverna? För att de helt enkelt försöker dölja avundsjukans spygröna färg genom att pissa de ambitiösa i ansiktet?

"IG-barnen" inbillar sig att det enda "MVG-barnen" gör är att plugga, medan de själva har bättre saker för sig; de har ju faktiskt "ett liv". Någon måste ju hålla städpatrullen in business genom att spya ner toaletter och någon annan måste se till att polisen inte vakar runt festställen helt i onödan. Dessutom måste man ju utmana vakterna! Varför finns de annars där om inte för att man ska testa sina inövade Tekken 4-skills i verkliga livet?

I mitt hemland äras de som pluggar, men här är det snarare tvärtom. Man skäms nästan över sina betyg, och skäms man inte över dem så skryter man. Det är inte okej att vara glad över ett MVG som man har kämpat för eftersom det finns stackare som fått G och det är "plugghästarnas" uppgift att inte få dem att känna sig som losers. Så inte nog med att man blir kallad en plugghäst, man får inte vara stolt över det eller det man har presterat.

Men hur mycket "coolare" är det egentligen att ränna ute på gatorna och supa varje helg, än att sitta hemma med en bra bok? Och hur mycket bättre är det att sitta och råplugga kvällen innan tills man känner smaken av läroboken i munnen, än att repetera en timme och klara provet galant eftersom man börjat plugga i tid? Eftersom man har betett sig som en "pluggis" och faktiskt brytt sig om både sig själv och sitt resultat. Det enda "de coola" gör, är att pissa sig själva i ansiktet.

Dagen då "plugghäst" anses vara en komplimang gryr snart och då lär "de coola" ångra att de inte skaffade bättre förutsättningar för ett fortsatt liv.

Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl

Krönika

Därför kastar jag mig under köksbordet

När jag var 23 år fick jag en förfrågan om att bli chefredaktör för en tidning som hette Värnpliktsnytt. Det var fel läge så jag tackade nej. Senare kom en förfrågan om att bli chefredaktör för en lokaltidning i Hälsingland. Fel läge igen. Nej tack.
Publicerad 5 februari 2014, kl 14:11

I 25 år har visan då och då upprepat sig. Jag känner alltid att det är fel läge.

En dag plockar jag undan i köket i mitt Gävle. Gårdagens stekpanna ser jobbig ut. Just när jag böjer mig ner för att ta upp en kökshandduk som ligger på golvet så där som köks­handdukar ofta gör skymtar jag två Jehovas vittnen öppna grinden. Jag gör därför som jag alltid gör.

Kastar mig ner och hoppas att de inte sett mig. Samma taktik funkar även när 13- åriga jultidningsförsäljare kommer - men det skäms jag lite för. Framför allt skämdes min fru för det en gång.

- Han letar en kontaktlins, ljög hon för 13-åringarna.

Man ska visst ibland liksom försöka se sig själv uppifrån. Jag hörde en föreläsare prata om det i tv. Helikopterperspektivet ska göra att man ser sig själv, sitt liv och sin karriär från en annan vinkel.

Jag tror numera att köksgolvet går lika bra.

Man ser mycket från den vinkeln. Medan jag ligger där och hoppas att Jehovas två vittnen inte ska kika in genom fönstret ser jag till exempel att smulor från brödrosten gömmer sig bakom bordsbenet trots att jag dammsög dagen innan.

Jag ser även en myra, fast det är fel årstid, som mumsar i sig av smulorna. Men framför allt ser jag mig själv.

Medan myran mumsar och jag som gammal fältjägare på nedlagda I5 i Östersund masar mig mot kanten av rummet, ur synhåll för fienden, inser jag varför det alltid varit fel läge när chefsjobben dykt upp.

Om man som 49-åring gömmer sig på köksgolvet för att det är så himla jobbigt att säga till två kvinnor från Jehovas att de kan vittna någon annanstans, ja, hur jobbigt skulle det då inte vara att säga till medarbetare att de medarbetat för sista gången?

Jo, jag vet hur konflikträdd stavas. Men jag vill alltid bara vara snäll.

Jehovas båda vittnen dröjer sig kvar på bron och ringer någon. De pratar länge. Det gör ont i mitt knä. Kökshandduken blir till en platt kudde. Myran börjar se mätt ut. Det gör ont i båda knäna. Då bestämmer jag mig.

Nu ska jag bli en annan. Vem vill ha ont i knäna? Köksgolvsperspektivet har hjälpt mig. Hur svårt kan det vara?

Nej, jag vill inte prata om den yttersta dagen, tack och hej.

Jag ska våga ta konflikter från och med nu.

Fast jag väntar i och för sig tills de går. Jag vill ju inte skrämma dem genom att plötsligt bli återuppstånden från köksgolvet. Men när de försvinner ut genom grinden reser mitt nya jag mig upp och dödar utan samvetskval myran.

Chefskurs nån?
 

OLA LILJEDAHL