Lyssnade på årets första partiledardebatt, på radion, här om dagen samtidigt som jag var oersättlig på min arbetsplats och förundrades över retorikens förfall. Under sitt tal i Blå hallen i Stockholm 1964 utbrast Olof Palme "Politik - kamrater - det är att vilja något." Sedan dess har dock en hel del vatten flutit under broarna och den politiska nomenklaturan, tycks ha, drabbats av amnesi och oral diarré. Sällan har så många talat så mycket utan att säga något. Det verkar som om våra högt ärade, folkvalda representanter led av någon form av selektiv perception. Likt döva autistiska varelser i varsin bubbla håller man hov, talar förbi varandra och håller sina monologer utan förmåga att bemöta varandras argument och beskyllningar.
Viljan att förändra tycks ha blåst bort i nyliberalismens starka vindarna och visionerna för ett framtida samhälle spolats bort i de penning stinna kapitalströmmarna så att endast en skara oratorer utan visionär förmåga återstår.
I stort är det bara att beklaga att den pedagogiska förmågan hos de främsta bland oss fallerat nu när oron och missnöjet bland den stora allmänheten ökar i spåren på decemberöverenskommelsen.
//Kari Parman
