Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

Roks chef vet allt om mäns våld mot kvinnor

Våld har varit centralt större delen av Jenny Westerstrands yrkesliv. En energisk jurist som konsekvent undvikit att ta ansvar för andra, har nu ansvar för tusentals utsatta kvinnors väl i organisationen Roks.
Johanna Rovira Publicerad 13 september 2019, kl 11:22
Karl Nordlund
”Det bästa som hänt Roks”, säger en medarbetare om Jenny Westerstrand som ledare. Karl Nordlund

Jenny Westerstrand är sen.

– Hon är välsmord i käften och har många bra egenskaper, men att passa tiden hör inte till dem, säger en av de anställda på Roks kontorslokaler vid Mariatorget i Stockholm.

Vi rörde oss i samma kretsar en gång i tiden, när hon just vuxit ur sin första scoutuniform. Då var Jenny Westerstrand en kaxig figur – frispråkig, självsäker och rolig. Bilden av henne har kompletterats av underhållande betraktelser och vassa kommentarer på Facebook genom åren – inte minst kängor mot journalistskrået, som hon anser saknar självinsikt.

Vi som medverkat i utredningen blev hatade och hotade

Det dröjer inte länge förrän hon dyker upp och hoppar rakt in i att berätta om Roks utmaningar. Hon är i grund och botten scout – således alltid redo.

Jenny Westerstrand har fostrats av såväl scouterna som den kvinnoseparatistiska organisationen Roks.

– På ett sätt tror jag att scoutmetoden präglat mig mer än något annat. Min scoutledare var en viktig förebild, och trots att scoutrörelsen är hierarkisk är den också demokratisk – alla hjälps åt.

– De drivande krafterna bakom kvinnojourerna i Uppsala och Umeå har också varit mina mentorer, jag har fått i mig Roks-tänket från början.

Nu har hon en paus i scoutandet och är arvoderad ledare över sina forna mentorer.

Jenny Westerstrand har aldrig varit volontär på någon av Roks 100 riksomfattande kvinno- och tjejjourer. Men hon vet det mesta som finns att veta om mäns våld mot kvinnor, eftersom det har varit den röda tråden i hela hennes mångåriga forskningsvärv.

Varför just våld?
– För att det var så laddat och obekvämt. När man ställde frågor om våld så blev det obehagligt, och som forskare ska man ställa sig där det känns som mest obehagligt.

Det blev obehagligt med råge. Innan Jenny var klar med juristexamen hoppade hon in som forskningsassistent i utredningen Slagen dam, som bland annat visade att 46 procent av alla kvinnor utsatts för våld efter 15-årsdagen.

– Det var ett hyperstörande resultat som kom sig av att vi ställt frågor väldigt noggrant. Först blev vi nedtystade och det blev pinsamt. Efter tre år kom tv-programmet Könskriget och då exploderade det. Våra belackare har förlöjligat, förvridit och förvrängt vår forskning och professor Eva Lundgren, som ledde utredningen, anklagades för forskningsfusk.

Vid den tiden höll Jenny som bäst på att doktorera om prostitution och kvinnohandel. Plötsligt under ett av hennes seminarier stormade polisen in efter att universitetet mottagit ett bombhot.

När jag först kom till Roks uppfattades jag som burdus

Sent en annan kväll bröt sig missnöjda vandaler in på institutionen och slog sönder inredningen. Jenny gömde sig.

Eva Lundgren granskades sedermera – och friades. Siffran 46 procent har figurerat i senare forskningsstudier men inte förrän för något år sedan, när Metoo drog i gång, bestyrkte vittnesmålen resultaten från Slagen dam – utredningen hade bara varit före sin tid.

– Forskningen vi presenterade i Slagen dam visade sig ha en grund i kvinnors livssituation, men det är väldigt störande att det numera betraktas som ”common knowledge”, så var det ju inte. Det var otroligt hätsk stämning och vi som medverkat blev hatade och hotade.

– De explosiva krafterna i Metoo visar inte bara hur utsatta unga kvinnor är, utan också hur utbrett det är. Vittnesmålen har varit skakande att läsa, men inte förvånande.

Slagen dam har satt sina spår i Jenny Westerstrands yrkesliv – eller hennes negativa karriär, som hon säger. Hon blev något av en ensamvarg och hon kände sig så i grunden ifrågasatt att noggrannhet blev hennes signum. Denna hennes yrkesskada gör att hon tenderar att bli långrandig och bemöta allt, vilket inte alls funkar i en organisation som Roks, som är väldigt lösningsorienterad.

– Det är ett otroligt roligt uppdrag att få tänka stort och strategiskt och möta häftiga kvinnor.

Hennes första instinkt när hon erbjöds uppdraget var dock att tacka nej. Hon har två gånger tidigare nobbat ordförandeklubban i andra förbund. Hon har dessutom konsekvent undvikit jobb där hon behöver ta ansvar för andra – en av orsakerna till att hon aldrig velat jobba som jurist och inte jobbat ideellt på kvinnojour.


 Roks pressekreterare Ghita Huldén har nära kontakt med sin ordförande. Foto: Karl Nordlund

– Min stora skräck är att sabba någon annans liv. Jag är rätt flyktig och kvinnorna som söker hjälp behöver stabilitet och närvaro. I den teoretiska världen låser man aldrig fast något, i den verkliga världen kan saker bli oåterkalleliga och att blanda in mig är inte någon bra idé. Tänk om jag inte dyker upp när någon behöver mig?

Ända sedan lekis, då hon kom en dag för tidigt till en maskerad, har hon intalat sig själv att hon är dålig på att hålla ordning. Men trots dessa insikter om brist på struktur och stabilitet och trots att hon, åtminstone i teorin, gillade den akademiska världen och aldrig längtat efter att bli chef, tackade hon till sist ja till att leda hundra anställda och otaliga ideella krafter.

– Universitetet är fyllt av förfärliga chefer, där hittar jag ingen förebild. Men mina chefer på Ica Stubinen i Gottsunda, där jag jobbade extra under studietiden, var så genuint intresserade av affären och hade en sådan arbetsglädje att man sögs med och kände stolthet över att fixa fina rader av gurkorna i grönsaksdisken.

Hur är du själv som chef?
– När jag först kom till Roks uppfattades jag som burdus. Även om jag tagits emot väl av alla blev det en kulturkrock mellan hur de jobbat tidigare och hur jag har velat leda. Några medarbetare valde att sluta.

De som stannade talar dock om komplettering snarare än en krock. ”Hon är det bästa som hänt Roks”, säger en medarbetare.

Själv beskriver hon sig som enveten, någon som borrar sig in i problem och sedan är i gång tills det är löst – eller hon stupar. För några år sedan stupade hon bokstavligen. Hon ramlade när hon skulle av en båt, bröt näsan och drabbades därefter av en tvåsidig hjärnblödning. Något som lämnat spår, inte bara i form av två operationsärr i huvudet, utan också av att hon numera försöker slå av på takten en smula.

Roks säger aldrig åt kvinnor vad de ska göra – vi ger dem redskap att bestämma över sina egna liv

– Jag börjar tröttna på att alltid vara i gång, det kanske beror på ålder också. Tidigare hatade jag att diska för att det hindrade mig från att läsa, numera tänker jag att vardagliga bestyr ska få ta plats utan stress över känslan att förlora något viktigt.

Men Roks-anställda hävdar att det är rent nys att hon slagit av på takten. Det är omöjligt att jobba mer än hon gör, hävdar de.

– Det är lite hurtigt att hon dessutom har tränat innan hon kommer hit på morgonen, säger en medarbetare som pressats till att säga något negativt om Roks ledare.

Organisationen befinner sig i en knepig situation – eftersom jourerna utför vissa myndighetsuppgifter ställer socialtjänsten allt högre krav på dem.

– Att vissa jourer erbjuder skyddat boende innebär att vi får betalt men samtidigt att vi lyder under lagen om offentlig upphandling, med allt vad det innebär. Vi blir på något sätt sönderrivna när vi ska behöva förklara varför vi är viktigare än de privata vårdföretag som gärna lägger till terapi i offerten, eftersom de därmed kan ta mer betalt.

Roks kan inte konkurrera med privata vårdgivare. Det betyder på intet sätt att man är oproffsiga, tvärtom, jourkvinnor utbildas fortlöpande och är världsledande på kvinnojourkunskap.

Den som kommer till våra jourer möter en kvinna som vet hur det är att vara kär i den som slår

Roks bygger på närhet och igenkännande. Kvinnor och tjejer som hjälper andra kvinnor och tjejer utan att forska i vad som hänt, fördöma eller ifrågasätta.

– Den som kommer till en av våra jourer möter en kvinna som vet hur det är att vara kär i den som slår.

Jenny Westerstrand fylls ibland av en social skam – hon kan tycka att det är obehagligt att sitta inne med den kunskap hon har och att behöva framföra den. Arbetet kan också vara ångestfyllt, exempelvis när det handlar om mammor med barn som flyr från våldsamma fäder och som jourerna inte får lov att hjälpa. Kvinnor på Roks som gömt mödrar med barn har dömts för brott, så organisationen vågar inte längre hjälpa mödrar att undanhålla barn. Roks har avradikaliserats av samhället, enligt Jenny.

Däremot blir hon aldrig frustrerad över att utsatta kvinnor väljer att återvända till våldsverkare.

– Uppdraget består i att hjälpa kvinnan att ta tillbaka sitt aktörskap, då blir man inte uppretad när kvinnan faktiskt gör det. Det går heller inte att ha uppfattningar om kvinnor väljer att ha slöja eller stringtrosor, det blir fel.

Det är andra saker som får henne att gå i taket:

– Jag kan bli provocerad av att vi har ett samtalsklimat som jag tycker är snävt. Jag kan bli rasande av knäppa politiska beslut eller hemska domslut. När jag blir uppretad skriver jag ett argt mejl och skickar till mig själv. Det är något befriande i att få trycka på skickaknappen. Och när jag läser mejlet senare kan jag få en kalldusch av att det var så obalanserat, säger Jenny Westerstrand.

 

8 SNABBA: "Jag måste träna på lagarbete"


Jennys nya giv är att freda helgerna – hon tar inte med datorn hem längre, vilket hon alltid tidigare gjort. Foto: Karl Nordlund

Vad gör du när du kommer till jobbet?
– Sätter på datorn och kaffebryggaren och hälsar på medarbetarna. Sedan har jag många möten utanför arbetsplatsen, med departement och Socialstyrelsen, och tar emot besök.

Vilka besökare får ni?
– Senast var det polisstudenter, rådgivare från Cyperns regering, en regeringsdelegation från Georgien. Utomlands är de mycket intresserade av oss – vi anses ligga i framkant när det gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor.

Om du fick spola tillbaka bandet och börja om?
– Jag skulle ha valt den naturvetenskapliga banan, gärna läst geologi.

Varför ska man ledas av dig?
– Jag har stor sakkunskap. Vårt fält är en mångfald av röster, det är viktigt att vi vet hur man förhåller sig till andras och samtidigt kan ha en egen röst.

Jobbar du för mycket?
– Mindre nu än när jag var lektor. Som forskare finns det inga gränser för arbetet. Nu har jag börjat dra gränser och har många duktiga medarbetare som kan avlasta mig. Nytt är att freda helgerna.

Vad behöver du träna på?
– Lagarbete. Jag har varit en ensamvarg, jag måste lära mig att anpassa mig efter andra och följa lagets tempo – varken dra eller släppa efter. Jag behöver också bli bättre på att dela med mig av information. Jag är allergisk mot för mycket information och vill inte tråka ut andra med vad jag gör.

Vad gör du om du får en paus på jobbet?
– Lägger mig i min soffa och läser en bok.

Vad är det sista du gör innan du lägger dig?
– Lyssnar på radio. P1 eller Historiepodden.
 

Debatt: "Våld i hemmet en fråga för facket"

JENNYS KARRIÄRLINJE

1989 Extrajobb på Ica Stubinen i Gottsunda, tar studenten.

1990 Barmaid på vinbaren The Vaults i London. Misslyckade studier i statskunskap, idéhistoria och etnologi.

1993 Börjar studera på juristlinjen.

1995–1997 Ordförande i Uppsala kvinnliga studentförening, jämlikhetsansvarig på Uppsala studentkår.

1999–2001 Forskningsassistent Slagen dam.

2002–2008 Forskar och blir förälder. Disputerar med avhandling om prostitution och människohandel.

2008–2010 Föräldraledig.

2011–2014 Forskningsprojekt på Vetenskapsrådet om hedersvåld. Lärare vid Centrum för genusvetenskap. Forskar om sexuellt våld mot unga kvinnor.

2015–2017 Lektor vid Juridiskt forum, Umeå universitet.

2017 Sjukskriven närmare ett halvår på grund av skallskada. Undervisar i juridik och konventionell rätt på polisutbildningen, Södertörn.

2018 Ordförande för Roks.

Ledarskap

Fråga Mentorn: Hur återskapa teamets framtidstro?

Hur går man vidare efter en uppslitande omorganisation som skapat misstro och konflikter i gruppen. Chef & Karriärs mentor Charlotta Wikström har svaren.
Ola Rennstam Publicerad 16 februari 2024, kl 06:01
Chef står vid ett mötesbord där fyra medarbetare sitter.
Organisationen är i hamn. Nu ska ett nytt sätt att arbeta - med tuffare mål - implementeras. Hur ska chefen handskas med missnöjet efter alla uppsägningar och få teamet att känna framtidstro igen? Illustration: Dennis Eriksson

FRÅGA MENTORERNA

Chef & Karriär är Kollegas systertidning och vänder sig till dig som är chef och medlem i Unionen.

Har du en fråga om ledarskap till någon av våra mentorer i Chef & Karriär. Mejla [email protected]

FRÅGA: Företaget jag jobbar på har genomgått en omfattande omorganisation det senaste året. Avdelningar har slagits ihop och bemanningen har minskats med en tredjedel. Min avdelning har drabbats hårt och det har varit en uppslitande process både för de som tvingats sluta och för dem som blivit av med arbetsuppgifter och ansvar. Det har lett till sjukskrivningar och en hel del konflikter.

Nu är vi i hamn med omorganisationen, men såren finns kvar. Som chef ska jag implementera ett helt nytt sätt att arbeta – och nya tuffare mål - samtidigt som vi är färre och förtroendet för ledningen är svagt. Hur ska jag göra för att få med mig gruppen, hur ska jag prata kring det som varit och hur ska jag få alla att känna framtidstro igen?

SVAR: Välkommen till en tuff situation som många ledare i dagens snabbrörliga och konkurrensutsatta värld känner igen. Rätt genomförd kan din utmaning omvandlas till en möjlighet och starten på något nytt. Men det gäller för dig att ha tålamod och att arbeta strukturerat och nära din personal med tydliga mål så att de återfår förtroendet och den egna motivationen.  Så här kan man tänka:
 

NULÄGE. Samla ditt team och förklara syftet med neddragningen. Backa bandet och sätt beslutet i ett större perspektiv med ökad konkurrens och behov av högre effektivitet. Du måste vara ärlig och transparent med skälen bakom besluten. Visa på styrkor och svagheter i den gamla strukturen. 
Kom ihåg din arbetsgivarroll och stå bakom förslaget till nytt arbetssätt och var lojal, men samtidigt visa att även du tycker det är en jobbig situation.  Understryk att du förväntar dig att alla ställer upp och bidrar.
I den här fasen ställs ditt ledarskap verkligen på prov och du måste vara tydlig och agera kraftfullt och inte tillåta gnäll, samtidigt som du är empatisk och inlyssnande. Se till att det finns gott om tid för diskussioner och frågor och att alla kommer till tals. Även de som brukar vara tysta. Kan du inte besvara frågorna - be att få återkomma vid nästa tillfälle.

FRAMTID. Nästa fas innebär att identifiera din organisation med nya roller, ansvar och mål. Här förutsätter jag att du har någon idé om hur den ska se ut. Om inte - gör ett grovt förslag som du sen presenterar för teamet och be om input. Låt det gå lite tid emellan mötena. Lyssna in stämningar i korridoren och motverka gnäll genom att uppmana alla att vara konstruktiva. Förändringen kan medföra utvecklingsmöjligheter för dina medarbetare, fokusera lite extra på dem som är positiva eller i alla fall minst negativa. 
Ge varje medarbetare i uppgift att gå igenom sin nya roll och sina nya arbetsuppgifter. Be dem dokumentera de största utmaningarna och förslag på hur de kan lösas. Ställ alltså lite krav här. 

IMPLEMENTERING. Ha enskilda täta möten med var och en för att gå igenom den nya situationen och deras nya roller. Fokusera på deras prioriteringar och dina förväntningar.
Säkerställ att ni är överens om att tillsammans göra det bästa av situationen. Detta är en tidskrävande fas men helt nödvändig för att ni ska lägga en ny gemensam grund. Ingenting kan vara viktigare nu än att få med alla på tåget - så se till att du är tillgänglig.

SAMMANFATTNINGSVIS: Detta en gigantisk kommunikationsinsats och du kan aldrig kommunicera för mycket. Berätta om allt, stort som smått och ta tid att prata med medarbetarna. Motverka gnäll och uppmuntra framåtblick.

CHARLOTTA WIKSTRÖM

GÖR: Senior Advisor på Stardust Consulting.

ÅLDER: 65.

KARRIÄR: Civilekonom DIHR, 15 år inom SAS-koncernen. Har jobbat på Telia, Com Hem och Stockholmsbörsen, samt som HR-direktör på Eniro