På sensommaren 1964 står Kristina J:son Karlsson vid matbespisningen i den lilla skolan i Gyttorp. Hon ska precis ta spenatsoppa när fönstren krossas och soppan flyger genom rummet. Barnen tittar förskräckt på varandra, de vet precis vad som hänt: sprängämnesfabriken har flugit i luften.

- Det utbröt panik. Lärarna försökte hindra barnen från att springa till fabriken, men alla hade någon som jobbade där. Rökmolnet stod som en pelare upp i luften och hela samhället stannade. Inte ett fönster i hela Nora var helt.

Nu har det gått 50 år sedan den stora olyckan då åtta personer förlorade livet och tre kratrar blev kvar av byggnaderna. Kristina J:son Karlsson är numera Unionens klubbordförande och jobbar samtidigt med internationella seminarier och kurser på Orica. Det är ett omväxlande och roligt arbete och det har hänt mycket på Orica genom åren. Inte minst inom säkerhetsarbetet.

- Man har alltid haft ett säkerhetstänk med sig, men efter olyckan analyserade man varenda liten skruv. I dag får du inte ta ett steg på området utan en rad rutiner och skyddsutrustning, säger Kristina J:son Karlsson.

Orica arbetar efter modellen 5 S, vilket står för att sortera, systematisera, städa, standardisera och se efter så att ordningen hålls. En dag om året stänger man ned produktionen för att prata om säkerhet, något som förstås kostar mycket pengar. Med 370 anställda och en dags stillastående produktion rör det sig om sexsiffriga belopp.

- Det är en investering och inte en kostnad. Vi ser det som en möjlighet att diskutera förbättringar, säger Christer Kanto, Site Manager i Gyttorp.
Vid nyanställningar genomförs drog- och alkoholtester, vilket även utförs slumpvis under året.

När ämnet har diskuterats flitigt på andra arbetsplatser runt om i landet, har arbetsgivare och fack varit rörande överrens i Gyttorp.
- Drog- och alkoholtester är en ickefråga för oss. Vi har inga marginaler och man kan inte arbeta med livsfarliga ämnen bredvid en drogpåverkad person, tänk om han eller hon skulle flippa ur, då drar man ju med sig hela personalen, säger Kristina J:son Karlsson.

Vad är det värsta som skulle kunna hända?
- Det kan ju hända olika saker på olika platser i anläggningen. Man kan fastna med händer i maskinerna. Men den största förödelsen är förstås om sprängämnet man stoppar in i kapseln skulle antända. Då blir det inte mycket kvar.

Förbudsskyltar blir osynliga
På anläggningen ska man bära en färgglad varselväst och skyddsglasögon. Skorna måste vara antistatiska, mobiltelefoner, kameror och smycken ska lämnas hemma och under inga omständigheter får tändstickor användas. 

- En utmaning är att förklara varför vi har vissa rutiner. Vi har varit förskonade från olyckor under många år. Jag tror att man är medveten om farorna eftersom det sitter påminnelser överallt, men jobbar man här i 30 år blir även varningsskyltarna slentrian och man kan behöva en påminnelse om varför vi gör på ett visst sätt. Säkerhetsarbetet går hand i hand med arbetet för produktionen och arbetsmiljön, säger Olav Tylleskär, Lean koordinatorpå Orica och får medhåll av säkerhetsspecialisten Marekh Marikhashvili.

- Man ska inte straffa dem som missar, utan utveckla arbetet om vi hittar svagheter i proceduren.