Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Samarbete över partigränser?

Att samarbeta över partigränserna förutsätter många svåra och komplicerade ställningstaganden. För de olika partiernas representanter ter det sig många gånger nästintill omöjligt att acceptera varandras ideologiska grund. Skillnaden mellan de vänsterorienterade tankegångarna och en mer konservativ tradition skiljer sig i huvudsak i fråga om människovärde och hur makten och tillgångarna i samhället skall fördelas.
Publicerad 20 november 2014, kl 13:00

Kommunpolitiken handlar däremot oftast om att samarbeta över partigränserna för att få en budget i balans. Vi måste dock även på det lokala planet ställa oss frågan - "Vad är det för samhälle vi vill leva i, i framtiden?" Och hur skall vi på bästa sätt utifrån våra respektive, ofta vilt skilda, värderingar kunna samverka för medborgarnas bästa. Att på varsin kant demonisera och misskreditera varandra är sällan en framkomlig väg till ett framgångsrikt samarbete. Må hända att argumentationen, i stridens hetta, under ett valår blivit lite frän men nu när valet är över bör vi istället för att komma med glåpord och antydningar ta vårt ansvar och i en öppen och ärlig diskussion ägna oss åt ett kreativt samarbete med kommunens bästa i  åtanke.

Att verka för en behovsanpassad och tillgängligare barnomsorg och att förbättra arbetsvillkoren för de anställda inom kommunen eller om vi bör placera ut flera cykelställ är frågor som rimligtvis inte borde leda till oöverkomliga dispyter oberoende i vilket parti disputanterna än har sin hemvist.
Kari Parman, Gnosjö

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson