Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sänk trösklarna till första jobben!

Vi politiker bär ett stort ansvar, men det finns inget som i ett slag löser problemet. En kunskapsskola är ändå grundläggande, skriver moderaten Hillevi Engström.
Har du en fråga du vill debattera? Kontakta: Publicerad 12 augusti 2010, kl 11:03
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ungdomsarbetslösheten är ett reellt problem. Det vill jag börja med att poängtera. Att som ung idag komma ut till en arbetsmarknad som inte efterfrågar ungdomar är ett hårt slag för den enskilde och ett misslyckande för samhället. Vi politiker bär en stor del av ansvaret för att förändra situationen och skapa bättre förutsättningar för unga på arbetsmarknaden.

Det finns ingen enkel lösning som i ett slag kan lösa problemet med ungdomsarbetslöshet. Vi måste ta fram lösningar som angriper problemet på både kort och lång sikt. Det gäller att se till helheten.

Vi moderater vill skapa en kunskapsskola som förbereder eleverna för arbetslivet, en bra arbetsförmedling som är närvarande redan i skolan och ett företagarvänligt klimat som skapar jobb till våra unga.

Skolan är ett område som är helt grundläggande för att komma åt ungdomsarbetslösheten. Under flera år har skolan likriktats, alla elever har stöpts i samma form. Resultatet har blivit att väldigt många unga har hoppat av gymnasieskolan utan fullständiga betyg och som ett resultat av detta haft svårt att hävda sig på arbetsmarknaden.

Alliansen har gjort mycket för att återupprätta kunskapsskolan, men detta är något som tar tid. Vi måste ha en skola där de duktiga eleverna uppmuntras och de elever som halkar efter får stöd att klara skolan.

Ett annat problem som knyter an till just bristen på helhetssyn är att det inte har funnits någon överensstämmelse mellan vad arbetsmarknaden har efterfrågat och de utbildningar som skolan har erbjudit. Skolan har helt enkelt bara blivit en förberedelse för dem som vill gå vidare till högre utbildning.

Alla elever vill inte, eller har inte förutsättningarna för att, läsa vidare. Vi måste kunna erbjuda dessa elever utbildningar som passar för deras ambitioner och talanger. Därför tycker jag att det är mycket bra med lärlingsutbildningar. Detta är också något som efterfrågas på arbetsmarknaden av såväl arbetsgivare som fackföreningar.

Länken mellan skola och arbetsliv måste förstärkas. För att göra detta måste alla aktörer vara med - skola, arbetsgivare, arbetsförmedling, kommun och fackföreningar. Ungdomarna måste tidigt etablera kontakt med arbetslivet och informeras om vilka möjligheter och fallgropar som finns. Det finns idag flera intressanta lokala exempel på sådana samarbeten, men de måste bli fler.

Att snabbt få en fot in på arbetsmarknaden och skaffa sig erfarenheter och referenser är något som ofta är helt avgörande för en ung människas möjligheter. Problemet vi har idag är att många arbetsgivare inte vågar satsa på en oprövad ungdom i konkurrens med någon som har tidigare arbetslivserfarenhet. Därför måste trösklarna in till arbetsmarknaden sänkas.

För att göra det har Moderaterna och Alliansen infört att alla arbetsgivare som anställer en ungdom under 26 år bara behöver betala halva arbetsgivaravgiften för den personen. Detta har varit en mycket viktig åtgärd för att stärka ungas möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden.

Slutligen handlar det om jobbskapande. Ska vi på allvar kunna sänka arbetslösheten bland unga måste vi ha ett företagarvänligt klimat i Sverige. Människor ska ges möjligheten att starta och driva de framgångsrika företag där framtidens unga ska arbeta.

Dagens unga lever ofta under hård press i ett samhälle som förändras snabbt. Vi måste kunna erbjuda våra ungdomar en bra start i livet. Det gör vi genom att ge dem en bra och jämlik utbildning och möjligheten att kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Detta är vi skyldiga våra ungdomar.

Hillevi Engström (m), ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Ståndpunkter:

  • Skolan är grundläggande. Den har likriktats och alla elever har stöpts i samma form. Återupprätta kunskapsskolan.
  • Stärk länken skola arbetsliv och inrätta lärlingsutbildningar.
  • Många vågar inte satsa på oprövade ungdomar, sänk trösklarna till arbetsmarknaden.
  • Vi måste satsa på jobbskapande och ett företagsvänligt klimat.
Debatt

Debatt: Många bollar i luften – säker väg till sjukskrivning

Att hålla många bollar i luften är inte ett tecken på bra simultanförmåga. Det är ett tecken på osund företagskultur, skriver Weisly Perez.
Publicerad 30 april 2024, kl 06:00
en skylt som är sprucken med namnet stress
Balans mellan jobb och fritid är ett måste för att anställda ska må bra, skriver Weisly Perez.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varje år blir fler och fler sjukskrivna på grund av stress på jobbet. Det finns många myndigheter, fackföreningar och forskare som pekar på att det här är ett samhällsproblem som växter under tystnad. 

Sverige var tidigare ett föredömligt land när det gällde balans i livet. När arbetsdagen var slut, så slutade man att jobba. Tyvärr är det inte så längre. Anställda drabbas konsekvent av önskemål om att maximera sin prestation. Ny teknologi gör det möjligt att jobba dygnet runt.

Vi leker att ”springa snabbare än ett expresståg” och resultatet är att i stället för att uppnå företags- och karriärmål, springer vi mot en sjukskrivning. Stressrelaterad psykisk ohälsa är den enskilt största diagnosen i Försäkringskassans statistik.

Vi springer mot en sjukskrivning

Det är inte bara individer som drabbas av konsekvenserna. Arbetsgivare kommer att tappa personal. När det blir mer att göra och färre ska utföra det kommer anställda tröttas ut och säga upp sig.  Det är också du och jag som betalar konsekvenserna med våra skattepengar i och med de sjukskrivningar som följer. 

Det här är pengar som skulle kunna gå till annat om vi jobbade mer förebyggande: sjukhus, forskning, skolor och kommuner som vill utveckla projekt. 

Företag existerar inte utan anställda. Arbetsmiljöproblematiken diskuteras varje år mellan fack och arbetsgivare. Lön och villkor är viktigt, men om balansen mellan jobb och fritid inte fungerar kommer arbetsgivarna inte ha några anställda som kommer till jobbet. 

Arbetsgivare måste lyssna på medarbetarna för att hitta åtgärder. Om det inte görs får det konsekvenser för både individer, företaget och samhället i stort. Många arbetsgivare hävdar att anställda måste lära sig självledarskap men då läggs ansvaret helt på individen och det håller inte. 

Företag existerar inte utan anställda

Jag tror att målet uppnås genom samarbete. Att bygga ett team är mycket mer än att dela uppgifter, göra rapporter och samla poäng.  Att bygga ett team kräver en ledare med engagemang, som har mänskligt och empatisk beteende. Att ha många bollar i luften är inte längre en indikator för hög prestation. Det är en indikator på att företaget är i kaos och anställda köper en biljett direkt till en lång sjukskrivning.   

/Weisly Perez, arbetar med HR

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen