Detta var exakt de argument jag framförde för min egen del när jag ansökte om att få studera efter att ha blivit av med jobbet jag haft i 30 år.
Precis som Lena var jag då 56 och tyckte att jag hade många år kvar att ge och dra mitt strå till samhällsstacken!
Det stora misstaget jag gjorde var att jag på eget initiativ påbörjade en utbildning redan under min långa uppsägningstid, eftersom jag inte fick vara kvar på arbetsplatsen. Det fanns alltså gott om tid både för studier och för att söka jobb under den perioden – och jag hade ju min lön!
Men så kom dagen när det var dags att ansöka om arbetslöshetsersättning och samtidigt ansöka om att få studera på halvfart, enligt reglerna (för att resten av tiden aktivt söka jobb).
Då blev det tvärstopp. Även efter min begäran om omprövning av beslutet var det fortsatt avslag.
Nu har det gått 3 år till med arbetslöshet och naturligtvis är det de med utbildning och rätt kompetens som går före i den långa kön till alla tjänster jag söker. Trots min ålder är jag rätt säker på att jag idag hade haft ett jobb om jag fått möjlighet att slutföra mina studier. Visst skulle jag kunna ta av det lilla sparkapital jag har och läsa färdigt. Men varför, när andra i liknande situation och i samma åldersgrupp, får både utbildning och betalt? Jag har varit medlem i facket och a-kassan sedan 1984.
Min egen erfarenhet gör dessvärre att jag nu aktar mig för att ta egna initiativ. Signalerna jag fått är att jag helst inte ska göra någonting. Då kommer a-kassepengarna och någon gång händer det också att jag får en kallelse till Arbetsförmedlingen. I det läget är det lätt att tappa gnistan helt och hållet och till slut hamna utanför. Ett rent slöseri med både människor och pengar!
//Marianne, 59 år
