Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stor risk för ny djup lågkonjunktur

Krisen är långt ifrån över. Världens industriländer har ackumulerat gigantiska budgetunderskott, som nu måste saneras. Och de sociala kostnaderna väntas bli höga i finanskrisens spår, varnar nationalekonomen Stefan de Vylder.
Stefan de Vylder Publicerad 21 april 2010, kl 11:02
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De flesta finanskriser har ett likartat förlopp. Först har vi en bubbla som växer. Sedan spricker bubblan. Hus- och aktiepriser rasar. De största förlorarna är de som ägde mest. Men de hade, å andra sidan, störst marginaler. Till förlorarna hör också alla småsparare som lockades att köpa aktier mot slutet. Eller de som köpte bostäder som de inte längre har råd med när krisen är ett faktum.

I finanskrisens kölvatten kommer arbetslöshet och budgetunderskott. I 90-talets Sverige fick vi massarbetslöshet i de branscher som var mest uppblåsta under den föregående perioden, såsom byggnadsindustrin. Däremot fick vi senare god draghjälp från exportindustrin sedan vi tack och lov tvingats släppa stolligheter som en fast växelkurs.

I den sista, och för låginkomsttagare ofta mest kännbara, fasen kommer budgetsaneringen som en räkning på posten. Åren 1992-96 försvann flera hundra tusen jobb inom den offentliga sektorn. Och sedan följde, under Göran Perssons ledning, drastiska nedskärningar i de sociala välfärdssystemen: som försämringar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, nya karensdagar, sänkningar av barnbidrag och bostadsbidrag.

I dag kan man få intryck av att den globala finanskrisen är överstånden. Sedan aktiekurserna bottnat har börsen i Sverige, liksom i en stor del av världen, upplevt en mer än femtioprocentig uppgång. Ånyo tycks banker och finansbolag bada i likviditet, efter de massiva stödpaket som världens centralbanker försett dem med. Och trots maningar om återhållsamhet från världens politiker beviljar finansbolagens styrelser på nytt feta bonusar åt de bankdirektörer som för ett och ett halvt år sedan tiggde och bad om statliga garantier.

Det finansiella systemet har kanske räddats, men det har inte reformerats. Snarare tvärtom: efter konkursen för Lehman Brothers har samtliga OECD-länder förklarat att något sådant aldrig ska hända igen. Alla stora finansbolag har fått löften om att slippa gå omkull. Insättargarantier har införts, eller höjts. Risktagandet fortsätter, nu med explicita garantier från regeringar, riksbanker och skattebetalare. Går det riktigt dåligt är det någon annan som betalar.

Ekonomisidorna har sedan i höstas tävlat om att skönja "gröna skott" i den globala konjunkturen. Ånyo haglar aktietipsen. Priserna på bostadsrätter i Stockholms innerstad slår nya rekord.

Men krisen är inte över. Och det finns en stor risk att vi går in i en djup global lågkonjunktur någon gång år 2011 eller 2012, när i stort sett alla länder utom Norge och Saudiarabien försöker sanera sina statsbudgetar.

Aldrig tidigare i modern tid har världens industriländer, och många av medelinkomstländerna, ackumulerat så gigantiska budgetunderskott som åren 2008-2010.

Det är ännu för tidigt att säga vilka sociala kostnader finanskrisen kommer att lämna efter sig i Sverige. Men de kan bli höga.

Revorna i vårt generella välfärdssystem har vuxit. Den svenska modellen vilar på socialförsäkringssystem enligt inkomstbortfallsprincipen, vilket förutsätter att människor kommit in i systemet men sedan drabbas av mer eller mindre kortvariga problem som sjukdom eller arbetslöshet. Även vår föräldraförsäkring baseras på att man får barn först efter inträdet på arbetsmarknaden.

Men redan under 90-talskrisen såg vi hur många det var som aldrig kommit in i systemet, det vill säga fått fotfäste på arbetsmarknaden. 

Sedan 2008 har antalet arbetslösa ökat snabbt. Till detta ska läggas att de senaste årens trend mot ökad osäkerhet på arbetsmarknaden - färre fasta jobb, och högre andel vikariat, projekt- och timanställningar - har förstärkts i krisens spår.

De största förlorarna hittills är unga vuxna samt människor med invandrarbakgrund. Antalet arbetslösa som är födda i ett utomeuropeiskt land har ökat med hela 50 procent sedan 2008.

Sverige blir alltmer tudelat. Klyftorna ökar. De som har fasta jobb har tack vare jobbavdrag, skattelättnader och låga räntor en högre disponibel inkomst än någonsin. De rika kan också glädja sig åt avskaffandet av alla skatter på arv och gåvor (som en socialdemokratisk regering tog bort) och förmögenheter (alliansregeringens gåva). Men alla de andra?

En utilitaristiskt lagd filosof skulle kanske säga: "Det är helt OK. Att en fjärdedel av befolkningen har fått det sämre är beklagligt, men uppvägs mer än väl av att tre fjärdedelar faktiskt har fått det bättre." Men är det den utvecklingen vi vill ha?

Ungdomsarbetslösheten är rekordhög redan i dag.

Många ungdomars bostadssituation är förtvivlad, men de politiska svaren lyser med sin frånvaro. Brist på små hyreslägenheter, dyra lägenheter, krav på fast jobb och inga betalningsanmärkningar utgör var för sig en effektiv spärr för många unga att etablera sig på bostadsmarknaden. I dag saknar varannan ung vuxen mellan 20 och 27 år i Stockholm egen bostad. Fler och fler unga vuxna bor kvar i föräldrahemmet, i regel mot sin - och förmodligen också föräldrarnas - vilja.

Allra svårast är situationen vad gäller både jobb och bostad  för ungdomar med osvenska efternamn.

Var finns de politiska visioner som skulle kunna entusiasmera en ungdomsgeneration som inte bara vill piratkopiera utan som först och främst vill ha jobb och bostad?

I ett av världens rikaste länder har många unga, enligt rader av studier, stora och växande psykiska problem. Värst är det för tonåriga flickor och arbetslösa unga vuxna.

Socialbidrag, det yttersta - och starkt integritetskränkande - skyddsnätet var aldrig avsett att utgå till mer än en mycket liten del av befolkningen. I dag uppbär var fjärde ung vuxen socialbidrag eller, som det nu heter, försörjningsstöd.

Det makroekonomiska utgångsläget 2008 var bättre än när 90-talskrisen briserade. Men vi gick in i dagens kris med försvagade skyddsnät, och med redan slimmade organisationer.

I krisens spår avskedas många som inte hänger med i det hårdare tempot.

Om utvecklingen fortsätter som nu riskerar vi en situation där uppåt 80 procent av befolkningen jobbar för mycket och 20 procent inte alls. Vilket vore förfärligt, både mänskligt och samhällsekonomiskt.

Stefan de Vylder är aktuell med boken
"Världens springnota. Finanskrisen och vägen framåt."

Ståndpunkter:

  • Flertalet finanskriser har ett likartat förlopp. Och i krisens kölvatten kommer arbetslöshet och budgetunderskott. I den sista och för löntagarna mest kännbara fasen kommer drastiska nedskärningar.
  • De finansiella systemen har nu kanske räddats, men de har inte reformerats. Risktagandet fortsätter med garantier från regeringar, riksbanker och skattebetalare.
  • Stor risk att vi inom ett par år går in i en ny djup lågkonjunktur när i stort sett alla, utom Saudiarabien och Norge, försöker sanera sina statsbudgetar.
  • Klyftorna ökar och Sverige blir allt mer tudelat. Om det fortsätter som i dag riskerar vi en situation där 80 procent jobbar för mycket och 20 procent inte alls.
Debatt

Debatt: Vi måste lära oss att hantera sorg

Vi kommer att möta sorg både privat och i arbetslivet. Ändå förbereder vi oss inte på att hantera den, skriver Ingrid Orsén.
Publicerad 21 maj 2024, kl 06:00
Till vänster ett hjärta av blomblad, till höger Ingrid Orsén
Det är märkligt att vi förbereder oss så väl inför bränder och hjärtstopp. Men få är förberedda på att hantera sorg, skriver Ingrid Orsén. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under livets gång kommer de flesta människor att någon gång drabbas av svårigheter. Du kommer att möta människor i sorg både privat och i arbetslivet. Vi får redan under skolgången lära oss om första hjälpen vid skada. Vi gör brandövningar för att träna på om det skulle börja brinna. Utbildningar, övningar och genomgångar fortsätter sedan upp i yrkeslivet. Däremot får vi inte lära oss om hur vi hanterar sorg, vare sig vår egen eller andras. 

Du kommer att möta människor i sorg både privat och i arbetslivet

Omgivningens agerande och reaktioner är viktiga, både när det gäller en brand, en olycka eller när någon är i sorg. Det är rent av avgörande för hur resultatet för det som inträffat blir. 

Nu kanske du tänker att brand och olycka, där första hjälpen behövs är något konkret och fysiskt, medan sorg inte går att se, är obekvämt och luddigt. Det går väl inte att förbereda sig på sorg?

Nej, själva känslan går inte att förbereda sig på. Men som omgivning kan man förbereda sig på att läsa på vad det innebär att ha sorg, vilka effekter det kan ha och därmed skapa en grund för förståelse. Med förståelse skapas en trygghet både för den som har sorg och för omgivningen. För att inte prata om hur vi mår gör saken värre. 

Det saknas kunskap om sorg

Jag anser att saknas kunskap om sorg och hur man bearbetar den hos så väl arbetsgivare som kollegor. Det leder till många saker. Jag är övertygad om att det ökar sjukskrivningsbehovet och produktiviteten minskar. Och det i sin tur ökar risken för att medarbetaren söker sig vidare till en annan arbetsgivare. 

Finns det däremot kunskap om sorg och en god sorgehantering, innebär det att sjukskrivningsbehovet minskar och produktiviteten och lojaliteten mot arbetsgivaren ökar. 

Bristande kunskaper leder till mänskligt lidande och ökade kostnader medan det motsatta är bra för alla. 

Ingrid Orsén, Sorgkonsult och grundare av Sorgakademin

Debatt

Debatt: AI kan ge oss bättre arbetsmiljö

AI kan lätta den administrativa bördan och frigöra tid. Det kommer att leda till friskare arbetsplatser, skriver Lina Ylander, Ellen Montén och Thibaud Hartwig.

Publicerad 14 maj 2024, kl 06:00
AI med ettor och nollor
AI-tekniken är en underutnyttjad tillgång för att skapa bättre arbetsmiljö, säger Lina Ylander, Ellen Montén och Thibaud Hartwig. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hela Sverige tycks vara på väg in i väggen: stressrelaterad psykisk ohälsa och depression är nu den diagnos som kostar samhället mest i sjukpenning varje år, enligt Försäkringskassan. 

Den senaste tiden har vi hört om företag som inför den ena kreativa friskvårdslösningen efter den andra för att få bukt med de skenande ohälsotalen. Friskvård är viktigt, men meditation i lunchrummet eller höjt friskvårdsbidrag kommer inte att lösa grundproblemen: stress, orimlig arbetsbelastning, bristande ledarskap och chefer som fullkomligt drunknar i administration. 

Istället menar vi, borde fler rikta blicken åt ett annat håll, nämligen mot AI-tekniken. AI-baserad teknik har en enorm potential att lätta den administrativa bördan, frigöra tid, höja kvaliteten på ledarskapet och på så sätt hjälpa oss att skapa både friskare och effektivare arbetsplatser. 

Tekniken är här, redo att användas

Det handlar inte om att ersätta människor med digitala verktyg. Men tänk om vi kunde kombinera medarbetarnas kunskaper och erfarenheter med AI-baserad teknik för att få ut så mycket som möjligt av varje person, utan att de behövde betala med sin hälsa. 

Nu kommer fler och fler AI-baserade verktyg som effektiviserar arbetsuppgifter som tidsplanering, rapportering och dokumentation. De är ofta både kostnadseffektiva och lätta att använda. Tekniken är här, redo att användas. Problemet är att alldeles för få organisationer vet hur de ska dra nytta av verktygen för att förbättra företagshälsan. 

en undersökning från PwC  uppger exempelvis bara 18 procent av svenska företagsledare att de har implementerat generativ AI det senaste året, jämfört med det globala snittet på 32 procent. 

Det behöver inte vara komplicerat att komma igång

Vår erfarenhet är att många chefer tror att de måste göra om affärsplanen eller anlita särskilda “AI-chefer” för att kunna jobba systematiskt utifrån ett hälsoperspektiv. Vi har förståelse för att AI kan kännas stort, läskigt och svårt att greppa, men det behöver inte vara komplicerat att komma igång. 

Tekniken som utvecklas i dag byggs inte för techspecialister utan för administratörer. Snarare än att leta utanför organisationen handlar det om att blicka inåt och börja i frågan: vilka uppgifter tar tid och fokus från vårt kärnuppdrag? Var kan vi frigöra tid så att människor kan göra mer av det de är anställda för, och få en bättre balans i vardagen?

Här är tre steg för att komma igång med AI för att främja företagshälsan:

  1. Kartlägg behoven: vilka repetitiva uppgifter slukar tid för medarbetarna? Låt de som är experter på struktur och process som HR, ekonomi och andra supportfunktioner, hjälpa till att identifiera var AI-verktygen gör störst skillnad i medarbetarnas och chefernas tidspressade vardag.
  2. Undersök vilka tekniska lösningar som blir tillgängliga och gör en “önskelista”. 
  3. Sätt en ambition för hur medarbetarna ska få mindre att göra med hjälp av verktygen. 

Vi menar inte att AI är lösningen på allt. Det är det inte. Men om fler verksamheter vågade utforska AI som ett hälsoverktyg hade vi antagligen sett både friskare, gladare och mer lönsamma arbetsplatser.

/Lina Ylander vd me+ , Ellen Montén vd  KoalaClick, Thibaud Hartwig medgrundare av OrganAI.se

Debatt

Debatt: Tatueringar stoppar inte karriären

Att ha tatueringar på sin kropp ska inte påverka möjligheten att bli anställd, skriver Annica Jansdotter.
Publicerad 7 maj 2024, kl 06:00
Annica Jansdotter
Kan tatueringar stå i vägen för karriären? Nej, menar Annica Jansdotter. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Ingen kommer vilja anställa dig Annica ” Ledsen att hänga ut dig mamma, men så här sa du faktiskt till mig när jag var 17 år och ville tatuera mig för första gången. Jag kan i dag hålla med om att det kanske inte var det mest genomtänkta motiv jag valde när jag tatuerade en tribal i svanken, men den har tack och lov ingen i mitt arbetsliv behövt se. 

Detta ämne har diskuterats på några av de arbetsplatser jag har varit anställd på, och beroende på vilket jobb jag har haft så har man tyckt olika om synliga tatueringar. Kan det vara så att det spelar roll i vilken bransch vi jobbar, att man har olika syn på hur man ”bör” se ut?  

Enligt min mamma så kan man inte ha synliga tatueringar om man ska jobba på bank. Tatueringar bör kunna gömmas under en skjorta för att man inte ska dömas utifrån detta. Nu har jag aldrig jobbat på bank vill jag tillägga, men jag hoppas verkligen att jag inte skulle bli dömd efter mitt val av konst på min kropp.  Jag vill bedömas efter mina meriter, min personlighet och mina ord.

Vill jag göra affärer med människor som dömer mig efter mitt utseende?

I dag har cirka 20 procent av svenska befolkningen tatueringar på sin kropp. Det är rätt många som uppskattar denna konstform som man kan spåra 5 000 år tillbaka i tiden. I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar. Detta minskade sedan när kristendomen infördes. Men man lyckades tyvärr inte hela vägen då man än i dag kan läsa i gamla testamentet att det är syndigt med kroppssmyckning. 

På ett av mina tidigare jobb så skulle jag och en kollega in på förhandling. Dagen innan planerade jag mitt val av kläder. Jag tog fram en vit skjorta med långa ärmar, svarta kostymbyxor och kavaj. För mig handlar det om att vara rätt klädd för varje möte och vid detta tillfälle kändes valet lätt. Har jag uppkavlad ärm tycker jag att skjorta är riktigt skönt att ha på sig, dessutom så var kavajen jag valde rynkad i ärmen, så det skulle inte passa sig att ha skjortan på ett annat sätt. Men har jag uppkavlad ärm så syns tatueringarna på min vänstra arm.

Det slog mig för en sekund att någon kan störa sig på att jag har tatueringar, men i nästa sekund så ställde jag mig frågan ” vill jag göra affärer med den typ av människor som dömer mig efter mitt utseende?” svaret var enkelt, så uppkavlat fick det bli.

Uppenbarligen är jag inte svåranställd

När min kollega hämtade upp mig så tittade han på mig och sa ”jaha, du valde att visa upp dina tatueringar, just i dag?” som om det vore fel av mig. Jag svarade ”ja” i all enkelhet och klev in i bilen. Efter en timmes möte där jag presenterat vårt företag och offerten som jag tagit fram så reste sig vd:n på företaget som vi förhandlade med upp och sträckte ut sin hand mot mig och sa ”jag är sjukt imponerad Annica, du är en vass förhandlare och detta kommer bli ett fint samarbete”.

Det kändes som en vinst i dubbel bemärkelse, även om de bara var jag som visste om det.

De är få som har bemött mig med annat än positivt vad det gäller mina tatueringar. De väcker intresse och jag får ofta frågor om vad det ligger för historia bakom och vem som gjort dem. 

Jag har ett långt cv, allt ifrån trafiklärare där jag haft körlektioner med några hundra elever, till driftchef och ansvarig för drift, personal och ekonomi, så uppenbarligen är jag inte så svåranställd. Att jag har nått dit där jag är i dag har inte med hur jag ser ut eller mina tatueringar att göra, utan ett rejält pannben och ett driv. Så jag uppmanar alla att vara den de är, för din resa är din och ingen annans oavsett hur du ser ut. 

/Annica Jansdotter, regionsäljare