Annons

Tro på det du kan!

Publicerad 5 februari 2013, kl 12:42 Uppdaterad 5 februari 2013, kl 14:39

Jag är filmregissör. Jag är också polis, barnmorska, psykoterapeut, rövslickare och en riktig skitstövel. I alla fall var det så den legendariske regissören Billy Wilder beskrev vad som krävdes för att klara av det yrke jag är verksam inom.

Tänk om jag hade förstått att det var så komplicerat den där dagen i nionde klass då jag självsäkert spatserade in till syokonsulenten och förkunnade att jag hade bestämt mig. Jag minns att hon bläddrade lite förvirrat i sina pärmar, kliade sig i huvudet och svarade:
Filmregissör... det har vi inte.
Det bekymrade mig inte alls. Jag behövde inte hennes hjälp. Jag skulle klara mig själv.

De första åren klarade jag också mig själv till stor del. Jag satt ju mest på min kammare och tänkte ut fantastiska scenerier och skissade på storyboards. Men så småningom flyttade jag till storstaden och började studera film på allvar, och då insåg jag att man behövde kunskap, resurser och oftast flera starka armar för att manövrera ett så otympligt projekt som en filminspelning.

Till en början envisades jag dock med att försöka driva mina egna filminspelningar, då jag både skötte kameran, spelade in ljud och regisserade. Jag trivdes med att köra mitt eget race. Men någonstans inombords insåg jag att om jag på allvar skulle kunna få göra alla de stora filmer som levde sitt eget liv i mitt huvud om kvällarna, så måste jag hitta en form att samarbeta med andra människor. Egentligen var det inte samarbetet i sig som skrämde mig, utan insikten att jag skulle vara tvungen att leda dem. Att bli en chef, helt enkelt.

I mina mörkaste stunder kändes det så obekvämt att jag nästan började ångra mitt val, men samtidigt kunde jag inte på allvar tänka mig att ägna mitt liv åt något annat. Jag fick alltså stå mitt kast och försöka möta det svåra. Och det skedde med besked då jag ett par år senare började studera på Dramatiska Institutets film- och tv-regiutbildning.
Plötsligt stod jag inte bara framför andra elever som måste förstå vad jag ville få ut av en scen, utan också framför erfarna, i de flesta fall betydligt äldre, skådespelare från stadens stora scener. De tittade alla på mig och förväntade sig att jag skulle ta kommandot. Trots att jag var minst på hela skolan och inte trodde mig utstråla särskilt mycket pondus, så märkte jag sakta men säkert att det faktiskt gick bra. Folk lyssnade på mig.

Från att ha varit livrädd för att bli avslöjad och utkastad, så insåg jag att det faktiskt inte var så svårt att leda människor om man bara var uppriktig. Det var okej att inte veta allting bäst. Det var okej att ibland visa osäkerhet och fråga andra, ja till och med att det gjorde andra starka och glada. De kände sig inkluderade.

Det händer att jag möter blivande filmregissörer, lika ivriga, lika nervösa och lika rädda att bli avslöjade som jag var. Då säger jag bara:

- Ta ett djupt andetag. Slappna av. Du måste inte vara bäst på allt. Koncentrera dig på din vision och att förmedla den så bra du kan. Behövs det sen en polis, en barnmorska eller en psykoterapeut så tar vi in en. Och rövslickare och skitstövlar, det klarar vi oss faktiskt utan.

Ella Lemhagen
Lediga jobb
  • Läs även...

    Mary ska förändra världen

    För Mary Juusela är jobbet inget jobb – utan ett kall. Målet är ett Sverige fritt från främlingsfientlighet och utanförskap.
    – Jag ska nå ut till alla innan jag dör, säger hon.

  • Läs även...

    Okunskap om hur mobbning ska hanteras

    100 000 människor mobbas på jobbet. Psykologen Stefan Blomberg menar att siffran skulle kunna minskas kraftigt om arbetsgivarna fick utbildning.

  • Läs även...

    Mot alla odds: Från heroinist till verksamhetschef

    Om man befinner sig så djupt ner i träsket att man ligger på en toalett och injicerar heroin. Vad är då oddsen för att komma tillbaka till ett liv med fast jobb och familj? Sara Woldu är beviset för att allt är möjligt.

  • Läs även...

    Många tror sig älska jobbet

    Älskar du ditt jobb? Eller har du bara lyckats intala dig att du gör det, för att inte bryta mot den nuvarande samhällsnormen och riskera att ses som misslyckad? Så kan det faktiskt vara, enligt etnologen Magdalena Petersson McIntyres forskning.

  • Läs även...

    Tjänstemän vill få vägledning

    En av fyra tjänstemän, eller närmare 375 000, vill ha yrkesvägledning, studievägledning eller både och. Det visar TCO:s nya rapport som benar ut tjänstemännens behov och erfarenheter av vägledning.

  • Läs även...

    Yrkena där man tvingas hantera skäll och hot

    Nils, Laila och Anders har två saker gemensamt. De kan rätt ofta behandlas som skit på jobbet – och de känner en enorm arbetsglädje.

Nyhetsbrev

Prenumerera

Håll dig uppdaterad med färska nyheter från Kollega.