Tråkig. Det trodde jag aldrig att jag skulle kalla en roman av Ian McEwan. Och inte bara lite grann, utan rejält råtråkig.
Vad har hänt med den briljante stilisten som bara för några år sedan kunde röra mig till tårar? Här går han i stället vilse i något slags konstruerad spionhistoria i ett smutsdimmigt 70-talslondon. Det sker till ett evigt tjötande, som de säger i Lilla London, om läsande och skrivande.
En lång gäspning senare är det äntligen över, och det med ett slut som kunde ha varit nedknattrat av en Paul Auster på fyllan. Låt oss hoppas att det var en olycka i arbetet, en så kallad mellanbok som påstås drabba alla författare någon gång.
