Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Utan kolonin Norrland stannar Sverige

På 1600-talet sa dåvarande rikskanslern Axel Oxenstierna – "jag behöver ingen koloni – jag har ju Norrland"! Så är det än i dag. Sveriges maktelit i Stockholmsområdet behandlar Norrland i dag på samma sätt som Axel Oxenstierna gjorde på 1600-talet.
Publicerad 14 maj 2014, kl 14:01

Då var älvarna inte utbyggda. Laxen kunde vandra upp till sina lekplatser i Norrlands inland. Skogen var tämligen orörd och några gruvor fanns inte. Samerna var de enda som höll till i Norrland och de bedrev renskötsel på traditionellt vis.

I dag är nästan samtliga älvar i den norra delen av landet utbyggda och producerar en massa kilowatt till gagn för landets välstånd. Skogen har under lång tid gett landet stora exportinkomster, för att inte tala om det rikliga utfallet från de många gruvorna i den norra landsändan. Så ser det alltså ut i dag!

Men mycket lite av det som produceras här uppe kommer oss till gagn som bor i landets norra del. Vi ser ju att det mesta av inkomsterna från våra naturtillgångar försvinner söderut till olika storstilade projekt som exempelvis det stora vägprojektet Förbifart Stockholm.

Men nu vill jag att en större del av inkomsterna satsas på nödvändiga projekt i Norrland, som ska säkra den norra landsändans framtid. Det allra viktigaste är att satsa på ungdomarna och se till att de stannar kvar och bidrar till Norrlands utveckling! Vidare måste vi stimulera innovationer och småföretagande. Vi måste också satsa långsiktigt på att minska dieselförbrukningen. Det kan bland annat ske genom att det mesta godset i framtiden lyfts över från vägtransporter till transporter på järnväg. Bland tänkbara projekt finns dubbelspåret mellan Gävle och Sundsvall, järnvägens genomfart genom Sundsvall, Norrbotniabanan mellan Umeå och finska gränsen.

Redan för 60 år sedan föreslog jag att ett öre/kilowatt skulle avsättas från vattenkraften till stiftelser i Norrland, vars syfte är att utveckla den norra landsändan, till exempel sjukvården. I dag vill jag fördubbla det beloppet, det vill säga två öre/kilowatt, ska avsättas för att utveckla Norrland! Det gäller både vatten- och vindkraft! Gruvorna vill jag att de betalar 200 kronor/tonnet till samma ändamål.

Nu ser jag att kraftföretaget Eon vill minska ersättningen till bygdemedel för vindkraften. Företagets inställning måste med alla medel motarbetas. Så lindrigt ska de inte komma undan! De, precis som alla andra företag som bedriver verksamhet här i Norrland, har ett stort ansvar när det gäller utvecklingen av landsändan!

Jag tycker också att vindkraftsoperatörerna kommer alldeles för billigt undan. I dag betalar vindkraftsföretagen endast 0,2 procent som bygdemedel, det vill säga i ersättning till olika organisationer för rätten att driva vindkraftverken. Jag tycker att ersättningen är för låg, den bör vara fem gånger så stor, det vill säga en procent! Pengarna behövs bland annat för att reparera de vägar som används när vindkraftverken byggs.

Trots att de stora teleoperatörerna i färggranna annonser säger att de satsar stora belopp på att förbättra tillgängligheten för mobilanvändarna så kan man fortfarande konstatera att täckningen inte på långa vägar är tillfredsställande. Teleoperatörernas utbyggnadsplaner måste därför kraftigt påskyndas.

Ragunda kommun, med sina nio vattenkraftverk, är egentligen en av Sveriges rikaste kommuner, om inte den rikaste. Trots det har kommunen stora ekonomiska problem som många kommuner i Norrlands inland, eftersom kommunen inte får del av inkomsterna från vattenkraftverken. De hamnar i stället i Stockholm, där Vattenfall har sitt huvudkontor. Det rimliga vore naturligtvis att Ragunda fick en del av vinsten från vattenkraftverken.

Svea skog ägs av staten, vilket innebär att vi alla är delägare. Här tycker jag att de som bor nära skogarna och som kan markerna ska ha första tjing till rätten att jaga där till rimliga kostnader. De stora plånböckerna ska inte kunna gå före!

I många år har jag tyckt att samtliga vattenkraftverk i vattendragen i Norrland ska förses med en laxtrappa, som gör det möjligt för fiskarna att gå upp till sina lekplatser. Jag är säker på att en sån satsning skulle gynnsamt påverka turistnäringen och med stor sannolikhet också leda till att många nya arbetstillfällen skapas.

Jag är en bestämd motståndare till att det startas uranbrytning i Norrland. Vi norrlänningar tar verkligen vårt ansvar när det gäller energiförsörjningen i landet och då tänker jag framförallt på vatten- och vindkraften.

Hela Norrland kämpar med befolkningsproblem. Under sin uppväxt fram till dess att barnet fyllt 18 år har föräldrarna satsat cirka 2 miljoner kronor av redan skattade pengar på varje barn. Till det ska läggas ytterligare cirka 3 miljoner, som kommunen, landstinget och staten har satsat på barnet, framförallt på dagis och skola.

Flyttar barnet söderut till de stora tätorterna innebär det att den norra landsändan utarmas.

Dessutom blir de som stannar kvar äldre för varje år och drar allt större kostnader.

Den här ekvationen går inte ihop och utvecklingen måste snarast vändas! Det här gäller för övrigt inte bara Norrland utan flera andra områden i landet där flyttströmmarna i allt livligare takt går från landsbygden till de stora tätorterna.

Jag tycker att våra beslutsfattare i Norrland på olika fora, till exempel riksdagen, landstingen, kommunerna och stiften med stor frenesi måste stå upp för Norrland och på alla tänkbara sätt stödja viktiga utvecklingsprojekt i den norra landsändan.

Avslutningsvis undrar jag om det inte är dags att tillsätta en kommission med uppgift att närmare studera utvecklingen i Norrland.

//Ingvar Jacobsson, Norrlandskämpe i Sundsvall, trots allt

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson