Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Visst gör det ont när marknadsmyter brister

En eroderad kunskapsnivå och en havererad infrastruktur. Det är ett par resultat av de senaste årens marknadsexperiment, hävdar LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio. Han hoppas nu på en omprövning.
Kjell Rautio Publicerad 19 april 2011, kl 14:48
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Allt fler inser nu att den tilltro till marknadens allena saliggörande förmåga, som styrt politiken de senaste åren, egentligen saknar vederhäftiga och sakliga motiv.

Resultatet av de senaste årens marknadsexperiment har med tiden blivit allt tydligare:

en infrastruktur som inte klarar av de mest basala uppgifterna en vanlig vinter,

  • elpriser som rusar i höjden på ett fullständigt orimligt sätt,
  • en sämre fungerande skola,
  • en välfärdssektor där kvaliteten alltför ofta blivit en andrahandsfråga,
  • en arbetsmarknadspolitik som stelnat och fått allt mer förvaringskaraktär över sig,
  • urholkade trygghetsförsäkringar som snabbt fattiggör redan utsatta människor.

Utvecklingen mot en ökad marknadisering av samhället har förvisso pågått under en längre tid, också under tidigare S-regeringar. Men förändringstakten har kraftigt accelererat under regeringen Reinfeldt. Den amerikanske forskaren Brian Palmer, som specialstuderat Sverige i detta avseende, hävdar att "nyliberala reformer har gått mycket längre här i vissa branscher än i USA. Sverige har blivit ett slags laboratorium för privatisering på ett sätt som Heritage Foundation eller American Enterprise Insitute bara kunde drömma om."

Nu ansluter sig allt fler svenska forskare till dessa kritiska insikter. Senast var det Sverker Sörlin och Jesper Meijling som på DN Debatt tog bladet från munnen:
"Gemensamt för dessa statliga och kommunala marknadsexperiment är att de initieras uppifrån och begränsar sig till upphandlings- eller auktioneringsförfaranden. Eller att rätter till offentliga tillgångar helt enkelt delas ut... Gemensamt är också att det handlar om experiment i stor skala, chanstagningar, varför vi uppmanas ha tålamod med misslyckanden... Resultaten är på flera områden oroväckande,...elsystemets prissättning, järnvägssystemets funktionalitet, kunskapsnivån i skolan."

När jag tidigare i år var i Norge och lyssnade till ett tal av den norske statsministern, Jens Stoltenberg (S), gjorde han en intressant jämförelse mellan de nordiska ländernas olika skolsystem. I Norge och Finland har man inte, till skillnad från i Sverige och Danmark, släppt lös marknadskrafterna i skolsektorn. Enligt Stoltenberg kan detta vara en del av förklaringen till varför kunskaperna i den norska och finska skolan inte försämras på det sätt som just nu sker i den svenska och danska. Denna analys borde stämma till djupare eftertanke, inte minst inom svensk socialdemokrati.

Långsiktigt riskerar marknadsexperimenten leda till att våra tillväxtförutsättningar påverkas negativt. Om det som utgör tillväxtens själva grogrund - en hög kunskapsnivå, en väl fungerande infrastruktur och en god hälsa - tillåts erodera är vi definitivt farligt ute. Att alliansregeringen dessutom hade otur i tajming, när man strax innan den senaste lågkonjunkturen sjösatte sina stora förändringar av trygghetsförsäkringarna, underlättar naturligtvis inte. I dag kan vi konstatera att allt fler faller rakt igenom de sociala skyddsnäten. Fler låses in i en situation där de får svårigheter att försörja sig själva.

Den strukturella arbetslösheten, det vill säga den arbetslöshet som är oberoende av konjunkturläge, biter sig fast på allt högre nivåer. Den senaste uppskattningen jag såg låg på cirka 6 procent, alltså på den nivå som Anders Borg i valrörelsen 2006 betecknade som "massarbetslöshet". Tillåter vi denna utveckling att rulla på får vi fler flaskhalsar på arbetsmarknaden. Vi får svårare att matcha utbud och efterfrågan på arbetskraft. Dynamiken och konkurrenskraften blir lidande. Utanförskapet fortsätter att permanentas och vi ställer nästan en halv generation vid sidan av arbetslivet. Har vi verkligen råd med detta?

Visserligen kan man bland de borgerliga småpartierna märka en gryende självkritik, framför allt när det gäller de nya och uppenbart orimliga sjukreglerna. Men fortfarande står exempelvis avgående SJ-ordföranden och förre M-ledaren Ulf Adelsohn förvånansvärt ensam på högerkanten med sin pragmatiska kritik rörande avregleringen av järnvägssystemet.

Men också inom S finns anledning till självkritik. Många socialdemokrater har, inte minst på kommunnivå, varit djupt involverade i att stycka upp den offentliga verksamheten i små resultatenheter och att utforma olika beställar-utförarmodeller. Visst har en del av detta arbete  varit befogat och ibland till och med skapat en effektivare organisation. Men man kan ändå fråga sig om man ibland inte stoppat ned fingrarna så djupt i syltburken att medborgarperspektivet, successivt och nästan omärkbart, ersatts av ett kundperspektiv? Ibland kan det vara svårt att se skogen för alla träden...

Håkan Juholt, nya S-ledaren, har signalerat att han är kritisk till marknadiseringen av offentlig verksamhet. Men har han förmågan att ompröva och samtidigt attrahera den medelklass, som i de senaste valen svikit hans parti? Hur Juholt löser ekvationen och hur tjänstemännen reagerar avgör förmodligen både hans och marknadsexperimentens öde.

Ståndpunkter:
  • De senaste årens marknadsexperiment saknar vederhäftiga och sakliga motiv.
  • Den ökade "marknadiseringen" började under S-regeringarna, men har accelererat under Reinfeldt.
  • Om tillväxtens grogrund - kunskapsnivån, infrastrukturen och hälsan tillåts erodera är vi farligt ute.
Debatt

Debatt: ”Vi trivs på Synskadades Riksförbund”

Vi är många som inte känner igen bilden som målats upp av Synskadades Riksförbund som arbetsplats, utan som tvärtom trivs bra på vårt arbete, skriver medarbetare på förbundskansliet.
Publicerad 18 april 2024, kl 05:55
En skylt på synskadades riksförbund
Majoriteten på Synskadades riksförbund trivs på jobbet, skriver bland annat Cecilia Ekstrand, Claudio Quitral och Yvonne Gille.

Foto: Synskadades riksförbund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I slutet av mars publicerade Kollega en artikel om arbetsmiljön här hos oss på Synskadades Riksförbunds nationella kansli. Att vi har kollegor som upplever att vi har dålig psykosocial arbetsmiljö och att tystnadskultur råder är såklart inte alls roligt att läsa. Vi verkar i en förtroendebransch, och de värderingar som förbundet står för ska genomsyra även vår arbetsplats. Men, den negativa bild som utmålas delas av långt ifrån alla. Vi vågar påstå att majoriteten av oss anställda här inte skriver under på den. 

Vår arbetsplats är på många sätt ganska lik andra liknande arbetsplatser i Sverige efter pandemin. De flesta varvar distansarbete med kontorsarbete. Vi har veckovisa personalmöten och avdelningsmöten. 

Vi är ett femtiotal anställda chefer inräknade, varav knappt hälften har en egen synskada. Det uppstår ibland konflikter, vilket förmodligen är oundvikligt på en lite större arbetsplats. Men att det råder en tystnadskultur känner vi inte igen. Tvärtom uppstår ofta diskussioner på våra personalmöten, då alla anställda har möjlighet att dryfta sina åsikter. 

Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete

Vi svarade nyligen anonymt på en medarbetarundersökning där vi hade möjlighet att lyfta kritik. Även vår visselblåsarfunktion erbjuder den möjligheten, och fanns på plats innan det nyligen blev ett lagkrav. Vi införde för en tid sedan gemensamma spelregler att arbeta efter, efter en demokratisk process där alla fick tycka till. 

Att medarbetare vantrivs är väldigt tråkigt att höra, men det är viktigt att den bilden får nyanseras. Vissa formuleringar i artikeln kan tolkas som att dessa personer är representativa för hela vår arbetsplats. Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete. 

Vi jobbar för att synskadade ska få det bättre och få rätt stöd av samhället, det är en viktig uppgift som många av oss verkligen brinner för.  Verksamheten är mångfacetterad och spänner genom allt från politiskt påverkansarbete till punktskriftskurser och telefonrådgivning för synskadade. 

På en arbetsplats med så skilda arbetsområden skapas lätt stuprör. Vi är därför inne i en förändringsprocess där vi ska försöka jobba tätare tillsammans och mer projektorienterat. Förändring kan vara jobbigt, men de flesta av oss är även här positivt inställda. Vi upplever också att vi anställda får vara med och påverka och tycka till om även denna process.

Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare

Ett annat påstående i artikeln är att vi inte fikar eller äter lunch tillsammans. Inte heller det stämmer. Det är ofta mycket folk i lunchrummet vid 12-tiden, vid vårt reserverade bord i lunchrestaurangen likaså. Vi har en aktiv fackklubb, och en så kallad Må bra-grupp som ordnar öppna träningspass varje vecka, musikquiz och nu senast en påskäggsjakt, samma vecka som artikeln publicerades i Kollega. En anställd beskrev den tudelade känsla som infann sig vid denna på ett ganska träffande sätt. 

 ”Det var så trevligt. Och märkligt man visste vad som stod i artikeln, men där satt vi och hade hur kul och trevligt som helst. Det kändes verkligen som två helt olika arbetsplatser.”

Vi vill inte med denna text förminska enskilda medarbetares upplevelser. Men som sagt verkar vi i en förtroendebransch. Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare, såväl som oss anställda och allmänheten. Det är därför viktigt att även vi, den majoritet som trivs på Synskadades Riksförbund, får komma till tals. 

Fotnot: Den här debattartikeln är skriven på initiativ av ett antal medarbetare på Synskadades Riksförbund, utan inblandning av någon som har en chefsroll på kansliet. En majoritet av de anställda på kansliet har ställt sig bakom artikeln.

/Yvonne Gille , Claudio Quitral, Cecilia Ekstrand med flera anställda på Synskadades Riksförbund.