Hoppa till huvudinnehåll
Avtalsrörelse

Facken kräver 3 procent högre löner

Facken inom industrin räknar med sämre tillväxt de kommande två åren. Trots det anser de att det finns utrymme för löneökningar på 3,0 procent nästa år.
– Det är viktigt att våra medlemmar får mer pengar i plånboken, säger Martin Linder, ordförande i Unionen.
David Österberg, Ola Rennstam Publicerad 4 november 2019, kl 15:27

I dag, måndag, presenterade de fem fackförbunden inom industrin sina krav inför nästa års avtalsrörelse. Facken vill se ett ettårigt avtal med löneökningar på 3,0 procent. Dessutom vill de se ökade avsättningar till flexpensionen och förbättringar på arbetsmiljöområdet.

Martin Linder, ordförande för Unionen, vill inte gradera vilka krav som är viktigast.

– Det är viktigt att vi nu ställer lönekrav som gör att våra medlemmar får mer pengar i plånboken. Det är jätteviktigt att få fortsatta avkastningar till våra flexpensionssystem, men det är också viktigt med de krav som vi har ställt på jämställdhets- och arbetsmiljöområdet, säger han.

Inför avtalsrörelsen har konjunkturen diskuterats flitigt. Arbetsgivarsidan anser att konjunkturen är på väg att mattas av – vilket i så fall motiverar lägre löneökningar. Fackförbunden anser dock att 3,0 procent är en rimlig ökning.

– Vi jagar inte högsta möjliga löneökning när konjunkturprognoserna pekar uppåt och vi jagar inte lägsta möjliga löneökning när konjunkturprognoserna pekar nedåt. Vi försöker hitta de långsiktigt bästa löneökningarna, säger Martin Linder.

Hur stor är klyftan mellan facken och arbetsgivarsidan den här gången?
– Jag har aldrig hört, oavsett konjunkturläge, att arbetsgivarsidan tycker något annat än att vi borde sänka löneökningstakten så jag förväntar mig att de gör det den här gången också.

Läs mer: "Orealistiskt höga krav"

Fackförbunden inom industrin kräver oftast antingen ett ettårigt eller ett treårigt avtal. Den här gången blev det ett ettårigt. Men enligt Martin Linder kan det ändras i de kommande förhandlingarna med arbetsgivarna.

– Vi formulerar krav utifrån ett ettårsperspektiv. Får vi till ett ettårsavtal tycker vi att det här är rimliga lösningar. I förhandlingarna med arbetsgivarna kan det dyka upp saker som gör att det finns förutsättningar att teckna ett längre avtal.

Hur ska ni underlätta för klubbar på företag som går bra att få något utöver det centrala avtalet?
– Det handlar om att se till att det blir facklig verksamhet där det inte finns i dag och att stärka och utveckla det fackliga arbete som redan finns på många arbetsplatser inom industrin.

Har de anställda fått för lite av företagens vinster under de tre senaste åren?
– Jag tror inte att vi ska ha det bakåtblickande, efterkloka perspektivet. Vi tecknade avtal för tre år sedan med det vi då trodde var rätt. Nu tar vi tag där vi står. Det är alltid lätt att i efterhand säga att vi borde gjort si eller så.

Inte heller Marie Nilsson, ordförande för IF Metall, ville gå med på att de satte för låga krav förra avtalsrörelsen.

– Vi har haft en sysselsättning som varit all time high, vi har också sett till att svensk industris konkurrenskraft har stärkts. Med tanke på de parametrarna så har vi legat rätt, säger hon och får medhåll av Per-Olof Sjöö i GS:

– Det unika för Sverige är att vi under en lång rad år har kunnat leverera reallöneökningar till våra medlemmar. Det är ganska unikt under så lång tidsperiod.

Ulrika Lindstrand, Sveriges Ingenjörer, betonade också att det centrala avtalet är ett golv.

– Det är inte meningen att Märket, som vi sätter centralt, ska vara ett tak. Om man slaviskt följer den siffran på varje företag och för varje individ då fungerar inte våra lokala avtal längre. Att vi inte fått ut mer under en högkonjunktur får vi skjuta tillbaka till arbetsgivarna på lokal nivå, det är också deras ansvar att våra avtal följs.

Industrin sätter märket

Unionen utgör tillsammans med Sveriges Ingenjörer och LO-förbunden IF Metall, Livs och GS de fack som tillsammans lägger fram krav på lönehöjningar inom industrin. Kravet fungerar som en norm, ”märket”, för andra fackförbund. Anledningen är bland annat att industrin är internationellt konkurrensutsatt.

Avtalsrörelse

Här får de 26 000 i kompensation - för inflationen

2300 euro, motsvarande drygt 26 000 kronor, som kompensation för inflationen. Det får anställda inom den tyska industrin när första delen av deras avtalsrörelse nu är färdig. Samtidigt börjar förberedelserna för de svenska avtalsförhandlingarna, där facken sneglar mot just Tyskland.
Noa Söderberg Publicerad 5 februari 2024, kl 12:49
Tysk flagga utanför riksdagshuset i Berlin.
Unionen förbereder sig för avtalsrörelsen 2025. Medlemsundersökning pågår och blickarna riktas mot Tyskland för inspiration. Läs mer om kraven och utmaningarna. Foto: Halvard Alvik/NTB/TT.

Unionen är tillsammans med fyra andra industrifack med och sätter ”märket” – löneökningsnivån som blir norm för nästan alla anställda i Sverige. Nu har Unionens medlemmar börjat förbereda sig för nästa avtalsrörelse, som ska vara färdig våren 2025. Bland annat har en digital medlemsenkät skickats ut.

Avtalskraven presenteras först i slutet av oktober. Men redan nu har de första förhandlingarna gått i mål i det land som både fack och arbetsgivare jämför med allra mest: Tyskland.

Anställda i trä- och plastindustrin i delstaten Baden-Württemberg får – utöver vanlig löneökning – en engångssumma som kompensation för inflationen: 2300 euro, motsvarande drygt 26 000 kronor. I delstaterna Niedersachsen och Bremen betalas en likadan kompensation på 1800 euro, motsvarande omkring 20 000 kronor. I andra delstater fortsätter förhandlingarna. Även där kretsar det kring inflationskompensation. 

Engångsbelopp eller procentuell ökning

Martin Wästfelt, Unionen.
Martin Wästfelt.

Martin Wästfelt, förhandlingschef på Unionen, säger att Tyskland är det ”avgjort viktigaste” konkurrentlandet för svensk industri och att facken alltid följer utvecklingen i landet ”väldigt noga”. Därför känner Wästfelt igen fenomenet med engångsbelopp.

I den förra svenska avtalsrörelsen lade arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen fram ett sådant förslag, och enligt Wästfelt har det funnits som ett konkret alternativ vid förhandlingarna om ”märket” flera gånger tidigare.

– Idén om engångsbelopp har nog alltid funnits i förhandlarvärlden, men facken inom industrin och Unionen tycker, av principiella skäl, att vår modell är klart bättre.

Modellen han pratar om innebär att facken kräver jämna procentuella löneökningar varje år och inte söker kompensation för inflationen. På så sätt, säger Wästfelt, ökar reallönerna på lång sikt för alla i Sverige. Han talar om en ”ränta på ränta”-effekt (se faktaruta) och att den effekten försvinner om man börjar använda engångsbelopp. Dessutom pekar han på att sjuklön och andra försäkringar hänger ihop med lönerna och därför inte höjs om man satsar på engångsbelopp.

Men nu har det varit en inflationschock och medlemmars köpkraft har försämrats snabbt. Kan det inte vara aktuellt med ett engångsbelopp just denna gång, som ett komplement till de vanliga löneökningarna?

– Det är en högst relevant fråga. I frågan läser jag in ett kompensationstänk och det är en annan hörnsten i vår lönebildningsmodell: vi förhandlar framåt. Vi ägnar oss inte åt kompensation bakåt. För skulle man göra det, då tappar man den stabiliserande faktorn.

Kraftigt höjda lägstalöner

På andra håll i Tyskland pågår förhandlingar om kraftigt höjda lägstalöner. Landets byggfack – där även tjänstemän är medlemmar – har krävt 5700 kronor mer i månaden för de med lägst löner. Anställda på landets tåg har krävt liknande summor.

Även detta var på tapeten i den förra svenska avtalsrörelsen. Resultatet blev en höjning med 1350 kronor av de lägstalöner som finns utskrivna i kollektivavtalen. För de som låg allra sämst till innebar det en större lönehöjning än de 4,4 procent som parterna enades om i övrigt.

Martin Wästfelt säger att han inte spekulerar i vad medlemmarna kommer vilja lägga fram för krav nu, men säger att det var ”extraordinära omständigheter” som gjorde att man krävde särskilda höjningar av lägstalönerna förra gången.

– Vi är en förening som väldigt många tjänstemän är med i, så man får se vad diskussionerna blir. 

– Det man ska tänka på är att när man driver en sak som arbetsgivarna tycker väldigt illa om – höjda lägstalöner – så innebär det att det finns andra saker man inte får igenom. 2023 hade vi extraordinära skäl och jag ser inte att de skälen föreligger på samma sätt här och nu.

Inflationen fortfarande tuff

Samtidigt slår han fast att det ekonomiska läget fortfarande är tufft för många av Unionens medlemmar, på grund av inflationen.

– Siffrorna visar att det fortfarande inte är positiv reallöneutveckling. Men vi tror att det snart kommer bli det. Och då kommer det ta, utifrån vår modell, ett par år innan man är i kapp den förlust i köpkraft man gjort. Jag tycker man ska vara ärlig och säga att det har varit tufft.

Vilka andra prioriteringar tror du att medlemmarna kommer landa i när ni tar fram avtalskrav?

– I det första skedet handlar det om att få en diskussion om vilka frågor som är viktiga. Man börjar inte med att ställa frågan ”vad vill du exakt att vi ska kräva”. Det är också ganska stora skillnader mellan medlemsgrupper. Men vi vet att frågan som vi höll på med förra gången, men inte kom någon vart – reglering av distansarbetet – fortfarande är angelägen för många tjänstemän. 

– Sedan tror jag att just reallöneutvecklingen kommer vara minst lika central som den brukar vara. Lönefrågan är på något sätt alltid pudelns kärna.

RÄNTA PÅ RÄNTA

Ekonomiskt begrepp som används för att förklara hur pengar kan växa. I lönebildning syftar det på att en procentuell höjning ger större lönelyft ju högre lönen är. En person som tjänar 30 000 kronor i månaden och får 3 procents löneökning höjer sin lön med 900 kronor. Om nästa löneökning också blir 3 procent så beräknas den på 30 900 kronor. Då blir höjningen 927 kronor. På sikt växer lönen mer och mer för varje gång. 

Det är samtidigt anledningen till att dagens svenska lönemodell har kritiserats av lågavlönade grupper. Eftersom deras ränta på ränta-effekt blir mindre så riskerar löneskillnaderna mellan olika yrkesgrupper att öka för varje år.

SVERIGE OCH TYSKLAND

När dagens svenska lönemodell – "märket" – utformades var ett av huvudmålen att svenska löner ska öka i samma takt som i andra länder med stor industri och mycket export, eftersom de länderna är Sveriges "konkurrenter". Tyskland brukar pekas ut som Sveriges allra främsta konkurrentland. Därför är det som händer med tyska löner viktigt för både fack och arbetsgivare i Sverige, trots att ländernas förhandlingssystem ser olika ut.

Enligt Petter Hällberg, löneekonom på Medlingsinstitutet, har svenska och tyska industrilöner i princip följt varandra under de senaste tio åren, om man ser dem på en sammanslagen nivå. Det innebär inte att enskilda individers löner är samma.