Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Gör facket tillräckligt för mobbade?

Inte ens en av tio av dem som mobbas och som kontaktar sitt fack anser att de får hjälp. Men hur ser lagen ut? Och vad kan facket egentligen göra?
Linnea Andersson Publicerad 10 oktober 2018, kl 12:41
Illustration: Siri Carlén.

Kollegas undersökning visar att det är ovanligt att personer som utsätts för mobbning vänder sig till facket. Silvia Prego på Unionen Stockholm tror att det först och främst beror på att det är en väldigt svår situation för den drabbade, som ofta mår mycket dåligt. Dessutom tror hon att många oroar sig för att arbetsgivaren ska se en som ett ”problem” om man lyfter något som är negativt och pekar ut andra kollegor eller sin chef.

– Det här är väldigt svåra frågor som är förknippade med skuld och skam och kräver stort mod från den drabbade. Oftast har det gått för långt när man väl flaggar, man har lidit länge i det tysta, säger Silvia Prego.

Hon får medhåll från Annica Hedbrant, arbetsmiljöexpert på Unionen, som säger att det kan ta lång tid att ens inse att man är utsatt för trakasserier eller kränkande särbehandling, eftersom det kan röra sig om subtila handlingar. Det kan vara osynliggörande och nedvärderande kommentarer som maskerats som skämt eller feedback, vilket gör att man i stället börjar ifrågasätta sig själv och om man verkligen är utsatt för systematisk mobbning.

Vi hade gärna gett böter, men det kan vi enligt gällande lag inte

Annica Hedbrant poängterar dock att arbetsgivaren är skyldig att agera, inte bara när någon berättar att den är utsatt, utan även genom att jobba förebyggande och vara uppmärksam på signaler.

– Det är viktigt att både den utsatta och den förtroendevalda vet att det är arbetsgivarens ansvar. I de fall som beskrivs i Kollega nr 5 är det uppenbart att arbetsgivaren inte har tagit ansvar, säger hon och berättar att #metoo har lett till att många arbetsgivare tagit fram policyer mot sexuella trakasserier och kränkande särbehandling, men att frågan är om de har implementerats.

Enligt Kollegas undersökning är det så få som åtta procent som anser att de fått hjälp av facket att lösa situationen. Annica Hedbrant och Silvia Prego säger att Arbetsmiljölagen ger facket väldigt små möjlighet att kräva skadestånd för en individ.

Däremot säger lagen att arbetsgivaren måste se över varför mobbning uppstår. Bakomliggande orsaker kan till exempel vara otrygga anställningar, otydligt ledarskap, omorganisationer som tärt på arbetsgruppen eller för hög arbetsbelastning.

Det första Unionens lokala och regionala arbetsmiljöombud tittar på är om arbetsgivaren undersöker sådana risker. Märker man att de saknar rutiner eller inte åtgärdar brister vänder man sig till Arbetsmiljöverket. Processer som ofta tar lång tid.

– Men en medlem som mår väldigt dåligt kan inte vänta på att Arbetsmiljöverket griper in. Vi försöker stötta medlemmen utifrån var den befinner sig just då och samtidigt jobba långsiktigt, säger Silvia Prego.

Finns det en orimlig förväntan från drabbade på vad facket kan göra?

– Jag tycker inte att den är orimlig utifrån var individen befinner sig. Att utsättas för kränkande särbehandling på jobbet är oacceptabelt och innebär ofta en tragedi för individen och dess anhöriga. Vi hade gärna räckt fram en böteslapp till arbetsgivaren, men det kan vi inte enligt gällande lagstiftning, säger Silvia Prego.

Unionen har via TCO ställt sig bakom ett lagförslag som lagts fram av fackförbundet Vision om att det ska gå att kräva skadestånd för trakasserier i arbetslivet.

– Jag skulle önska att arbetsgivare lade lika mycket resurser på att implementera Föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö som GDPR. Och jag kan tänka mig att det är sanktionerna som är skillnaden, säger Annica Hedbrant.

Många mobbade som hört av sig till Kollega har blivit utköpta från sin arbetsplats. Silvia Prego tror dock att det allra vanligaste är att man som mobbad försvinner självmant och söker sig någon annanstans. Och att de personerna utgör ett stort mörkertal.

– Vår utgångspunkt är alltid vad medlemmen själv vill, det finns ingen ”one size fits all”. Ibland är den som blivit mobbad så illa däran att den inte kan tänka sig att komma tillbaka till arbetsplatsen. Då inleder vi en dialog med arbetsgivaren för att hitta en lösning.

Att mobbning går så långt att personer blir sjukskrivna, söker andra jobb eller blir utköpta ser Annica Hedbrant som en stor förlust för både individ och arbetsgivare.

– Individen kan drabbas av oerhörda konsekvenser, både ekonomiskt och personligt och ha svårt att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden. Dessutom är det en stor kostnad och ett kompetenstapp för arbetsgivaren om mobbning och kränkningar fortsätter. Särskilt om det inte kommer upp till ytan.

KRÄNKANDE SÄRBEHANDLING?

Ordet mobbning används ofta när man pratar om kränkande särbehandling. Enligt Arbetsmiljöverket är det: "Handlingar som riktas mot en eller flera arbetstagare på ett kränkande sätt, och som kan leda till ohälsa eller att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap.”

 

Följ #tvåiveckan i Kollegas sociala kanaler, på webben och i nästa nummer av tidningen.

TIPS TILL ARBETSGIVAREN

  • Ha rutiner. En policy på intranätet gör ingen nytta om den inte används. Vet medarbetarna vad de ska göra vid mobbning?
  • Diskutera vilka beteenden som inte är okej på ert företag.
  • Gör tydligt att det råder nolltolerans så att medarbetare känner sig trygga att påtala problem.
  • Använd företagshälsovården proaktivt och vid tidiga signaler.
  • Lagen kräver att chefer ska ha utbildning och kompetens att hantera mobbning och kränkningar, men behöver ha rätt resurser, som tid.
  • Ha förtroendevalda som kan föra en dialog mellan medarbetare och arbetsgivare och kan slå vakt. Med fler än fem anställda ska det finnas arbetsmiljöombud.
Arbetsmiljö

Civilsamhället: En av tre förväntas jobba helg och kväll

Fattigdom, svält och krig tar inga pauser. Men det måste anställda inom ideella organisationer och föreningar göra ibland. En utmaning för de fackklubbar som försöker styra upp engagemanget.
Lina Björk Publicerad 27 mars 2024, kl 06:03
När engagemang blir övertid. Anställda inom civilsamhället ser sitt jobb som meningsfullt och har ett stort engagemang. Men det skapar också gråzoner för när arbetsdagen är slut.
Foto: Shutterstock

De jobbar med katastrofer, olyckor och kriser. Unionen har 22 000 anställda inom civilsamhället. Många hittar sina drömjobb i organisationer som jobbar för demokrati och gemenskap. Men engagemanget har en baksida. Anställda som förväntas jobba kvällar och helger, många gånger gratis. Och en fritid som flyter ihop med arbetstiden. 

Shade Jalali
Foto: Camilla Svensk

– Det som utmärker anställda inom civilsamhället är engagemanget, de ser sitt jobb som meningsfullt. Men det skapar också gråzoner för när arbetsdagen tar slut. Man brinner för sina frågor, säger Shadé Jalali, utredare på Unionen, som skrivit en rapport om civilsamhället som arbetsplats. 

I den svarar hälften av de tillfrågade att de arbetar mer än sin avtalade arbetstid varje månad. En av tre förväntades dessutom jobba kväller och helger. Lika många har svårt att få tid för återhämtning. 

– Det skiljer sig lite beroende på organisationens storlek, ju större desto proffsigare. På mindre föreningar blir gråzonerna tydligare kring förväntningar att ställa upp utanför arbetstid. 

 

Ledarskap en utmaning 

Lönerna inom civilsamhället är generellt lägre än för andra tjänstemän inom privat sektor. En utmaning här är förväntningarna från allmänheten – tjänstemän med höga löner sticker i ögonen på bidragsgivare som vill se sina gåvor gå till andra saker än organisationens anställda. Samtidigt kan föreningar inte fungera utan anställda tjänstemän som arbetar med föreningens frågor. 

– Här handlar det om transparens, att visa hur pengar används och till vilka saker. Jobbet kanske är ett kall, men det måste också vara ett konkurrensmässigt jobb, som lockar de mest kompetenta medarbetarna, säger Shadé Jalali.

Efter stress och arbetsbelastning uppges chef och ledarskapsfrågor vara den största arbetsmiljöutmaningen i Unionens rapport. Det har flera orsaker. Var femte person i rapporten uppgav att deras närmaste chef var en förtroendevald. Alltså en person som många gånger väljs in i organisationen på grund av sitt engagemang i föreningens frågor, snarare än viljan att arbetsleda kanslipersonalen. Det skapar chefer som inte har koll på arbetsmiljölagstiftning eller arbetsrätt. 

– Ofta brinner cheferna lika mycket för jobbet som de anställda och då är det svårare att dra gränser. 

 

Oro för framtiden bland anställda

Unionen efterfrågar en professionalisering av sektorn, där det alltid finns anställningsavtal, att man följer arbetsrätten och arbetstidslagen. Att det finns en tydlig skiljelinje mellan betalt och ideellt arbete på alla arbetsplatser samt att de arbetsgivare som tar emot statliga medel för anställningar, som exempelvis lönebidrag, ska ha kollektivavtal. 

I årets rapport ställde Unionen en fråga om ekonomi och möjligheten att utföra de projekt man vill. I en politisk tid där mindre offentliga medel ges till civilsamhället blir fler organisationer beroende av enskilda bidragsgivare. Det har skapat en oro bland anställda. 

– Det har skett stora förändringar på kort tid och många anställda är oroliga över framtiden. Många organisationer vet inte om de kommer att finnas kvar om några år.