Hoppa till huvudinnehåll
Avtal

SAS-anställda förlorade mot Unionen

De medlemmar på SAS som stämt Unionen förlorade målet. Enligt tingsrätten hade Unionen rätt att teckna avtalet om höjd pensionsålder.
David Österberg Publicerad
Sören Andersson/TT, Anders Wiklund/TT
Sören Andersson/TT, Anders Wiklund/TT

Under onsdagen kom domen i det mål där 186 personer, de flesta medlemmar i Unionen, stämt Unionen för ”olovligt förfogande över pensionsrätt”. Medlemmarna är eller var kabinanställda hos flygbolaget SAS.

Tingsrätten anser dock att Unionen hade rätt att komma överens med SAS om höjd pensionsålder. Domen innebär att Unionen därmed inte behöver betala någon ersättning till de personer som stämt förbundet. I tingsrätten krävde de ersättning för pensionskapitalet i den extra ålderspensionen mellan 60 och 65 år som de ansåg att de förlorat.

Tingsrätten anser inte heller att de kabinanställda blev av med sina pensionspengar – utan att pengarna omdisponerats så att de anställda fick ut pengarna senare i livet.

Varje person som stämt Unionen får betala drygt 13 000 kronor i rättegångskostnader. Unionens totala rättegångskostnader var knappt 2,5 miljoner kronor.

Bakgrunden till stämningen är den ekonomiska kris som SAS befann sig i 2012. Flygbolaget var nära att gå i konkurs och Unionen gick därför med på att teckna ett kollektivavtal som innebar sämre pensionsmöjligheter för kabinanställda. Den nya uppgörelsen innebar bland annat att pensionsåldern höjdes från 60 till 65 år.

Läs mer: Medlemmar i rättegång mot Unionen

Avtalet orsakade raseri hos många medlemmar och 186 av dem stämde Unionen. Medlemmarna ansåg att Unionen inte hade rätt att teckna ett avtal som försämrade pensionsrättigheterna ”utan enskilda arbetstagares godkännande”. De ansåg också att de hade varit med och finansierat pensionsrättigheterna genom att avstå lön.

23 av de 186 kabinanställda var inte medlemmar i Unionen, men ansåg att förbundet ändå skadat dem genom att teckna ett avtal som skadade även icke-medlemmar.

Martin Wästfelt är Unionens chefsjurist. Han anser att domen var väntad.

– Processen har pågått i flera år, men det kom inte upp något nytt under huvudförhandlingen. Så på det viset var domen väntad. Å andra sidan handlar målet om komplicerade frågor och ITP styrs av ett omfattande regelverk, säger han.

Innebär domen att man som medlem i ett fackförbund har små möjligheter att få rätt om förbundet tecknar ett avtal som man ogillar?
– Ja, det kan man säga. Det är ju en effekt av det kollektiva förhandlingssystemet. Och i det här fallet anser vi att vi förankrade avtalet väldigt väl hos medlemmarna, mer än vad vi normalt gör. Det mest anmärkningsvärda här var att medlemmarna stämde sitt fackförbund och inte sin arbetsgivare, trots att det var arbetsgivaren som sparade pengar genom överenskommelsen.

Kommer ni att agera annorlunda om en liknande situation uppstår i framtiden?
– Nej. Vår uppfattning har ju hela tiden varit att vi hade rätt att teckna avtalet och att vi förankrade det väl hos medlemmarna. Känslomässigt kan jag förstå att medlemmarna upplevde avtalet som smärtsamt. Men i det här fallet handlade det om att undvika en konkurs. Att vi vann målet innebär att det kollektiva förhandlingssystemet står tryggt och stabilt, hade vi förlorat hade vi kanske haft skäl att ompröva sättet att förhandla på.

Kollega har varit i kontakt med Jonas Wiberg, ombud för de kabinanställda som stämde Unionen. Han vill vänta med att kommentera domen tills han diskuterat den med sina klienter.

Domen kan överklagas till Svea hovrätt, men prövningstillstånd krävs.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ordförande för de fem facken inom industrin.
Facken inom industrin kräver 3,9 procents löneökning för sina medlemmar nästa år. På presskonferensen deltog Peter Hellberg (Unionen), Marie Nilsson (IF Metall), Ulrika Lindstrand (Sveriges Ingenjörer), Nataša Stojković (Livs) och Madelene Engman (GS-facket). Foto: Fredrik Sandberg/TT

Kraven i korthet

  • 3,9 procent i löneökning 2027.
  • Arbetstidsförkortning. En del av löneökningen används till att korta arbetstiden. Hur mycket arbetstiden ska kortas preciseras senare.
  • Fack och arbetsgivare ska tillsammans utreda hur kompetensutvecklingen på arbetsplatser kan förbättras.
  • Facken inom industrin består av Unionen, IF Metall, Sveriges Ingenjörer, GS och Livs.

I dag, måndag, presenterade fackförbunden inom industrin sina gemensamma krav inför nästa års avtalsrörelse. Lönenivån för industrin är viktig eftersom den är vägledande för hela arbetsmarknaden (se faktaruta).

Facken kräver 3,9 procent i löneökning nästa år och vill ha ett ettårigt avtal. Peter Hellberg är ordförande i Unionen och anser att 3,9 procent är det som svensk industri klarar.

– Hur vi sedan använder det utrymmet ska vi förhandla om. Det viktiga är att vi ligger i samma härad som förra avtalsrörelsen inför de kommande förhandlingarna, säger han.
 

Kräver kortare arbetstid

En del av löneökningen ska användas till att korta arbetstiden. Hur stor del och hur mycket arbetstiden ska kortas blir en förhandlingsfråga.

Arbetsgivarsidan menar att Sverige inte har råd att arbeta mindre och att det går ut över produktiviteten. Har de fel?

– Man kan ta ut de produktivitetsförbättringar som vi ser i svensk industri på två olika sätt, antingen kan man få mer betalt eller jobba mindre. Självklart kan man jobba färre timmar om man kan producera lika mycket. Så ja, jag upplever att det är en felaktig argumentation från arbetsgivarna, säger Peter Hellberg.

Unionens långsiktiga mål är minst 100 timmars arbetstidsförkortning. Hur många år ska det ta att nå dit?

– Det får vi se. Vi vill få reallöneökningar och det begränsar oss naturligtvis i hur mycket arbetstidsförkortning vi kan få ut per år. Vill vi ha reallöneökningar tar det längre tid.

Lägre löneökning 

Förra gången det var avtalsrörelse, 2025, blev lönenivån 6,4 procent på två år, med 3,4 procent första året och 3,0 procent i år. I Unionens avtal användes 0,5 procent av löneökningen till att korta arbetstiden med en dag per år.

Facken inom industrin uppger att det varit en lång process för att komma fram till avtalskraven och att det ligger många parametrar med i beräkningen.

– Förra gången hade vi en bild i november när vi krävde 4,2 procent och sedan såg det lite annorlunda ut i mars. Man måste komma ihåg att saker kan förändras över tid, säger Peter Hellberg.

Enligt facken inom industrin finns goda möjligheter att höja lönerna i Sverige. Industrin är stark och tillväxten ökar. I jämförelse med konkurrentländer har produktiviteten ökat mer här samtidigt som arbetskraftskostnaden ligger under genomsnittet i Västeuropa.

”Bekymmersamt hög siffra”

Arbetsgivarna anser att 3,9 procent är för högt.

Claes Arenander.

– Ett lönekrav på 3,9 procent måste bedömas mot företagens faktiska konkurrensläge. Om kostnaderna ökar snabbare än produktiviteten riskerar vi att göra Sverige mindre attraktivt för investeringar och därmed också för framtida jobb, säger Claes Arenander, förhandlingschef på IKEM - Innovations- och kemiindustrierna, i en kommentar.

Han får medhåll av Marcus Dahlsten, förhandlingschef på Teknikföretagen.

Marcus Dahlsten.

– Det är en bekymmersamt hög siffra som facken inom industrin presenterat i dag, säger han i ett pressmeddelande.

Arbetsgivarna är också motståndare till kortare arbetstid. De anser att vi bör arbeta mer, inte mindre. 

Avtalet löper ut 31 mars

Förhandlingarna mellan fackförbund och arbetsgivare ska vara klara senast den 31 mars nästa år. Därefter förhandlas övriga kollektivavtal med industrins kollektivavtal som riktmärke.

Vad är märket? Industrin sätter lönenivån för alla

  • Fack och arbetsgivare inom industrin kommer överens om hur stor löneökningen ska vara i alla branscher på svensk arbetsmarknad. Nivån brukar kallas ”märket”.
  • Första steget i att sätta märket är att facken inom industrin enas om vilken nivå de anser är rimlig. Därefter förhandlar de med arbetsgivarorganisationerna inom industrin.
  • Facken inom industrin är Unionen, Sveriges Ingenjörer, IF Metall, Livs och GS.
  • Anledningen till att industrin bestämmer lönenivån är att Sverige är ett exportberoende land. Fack och arbetsgivare tar hänsyn till företagens konkurrenskraft mot omvärlden när de bestämmer nivån.
  • Flera fackförbund inom LO, bland andra Kommunal, anser att de blir utan inflytande när några få är med och sätter ”märket”. Löneökningar i procent gör också att klyftorna mellan låg- och högavlönade växer.