Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stor risk för ny djup lågkonjunktur

Krisen är långt ifrån över. Världens industriländer har ackumulerat gigantiska budgetunderskott, som nu måste saneras. Och de sociala kostnaderna väntas bli höga i finanskrisens spår, varnar nationalekonomen Stefan de Vylder.
Stefan de Vylder Publicerad 21 april 2010, kl 11:02
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De flesta finanskriser har ett likartat förlopp. Först har vi en bubbla som växer. Sedan spricker bubblan. Hus- och aktiepriser rasar. De största förlorarna är de som ägde mest. Men de hade, å andra sidan, störst marginaler. Till förlorarna hör också alla småsparare som lockades att köpa aktier mot slutet. Eller de som köpte bostäder som de inte längre har råd med när krisen är ett faktum.

I finanskrisens kölvatten kommer arbetslöshet och budgetunderskott. I 90-talets Sverige fick vi massarbetslöshet i de branscher som var mest uppblåsta under den föregående perioden, såsom byggnadsindustrin. Däremot fick vi senare god draghjälp från exportindustrin sedan vi tack och lov tvingats släppa stolligheter som en fast växelkurs.

I den sista, och för låginkomsttagare ofta mest kännbara, fasen kommer budgetsaneringen som en räkning på posten. Åren 1992-96 försvann flera hundra tusen jobb inom den offentliga sektorn. Och sedan följde, under Göran Perssons ledning, drastiska nedskärningar i de sociala välfärdssystemen: som försämringar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, nya karensdagar, sänkningar av barnbidrag och bostadsbidrag.

I dag kan man få intryck av att den globala finanskrisen är överstånden. Sedan aktiekurserna bottnat har börsen i Sverige, liksom i en stor del av världen, upplevt en mer än femtioprocentig uppgång. Ånyo tycks banker och finansbolag bada i likviditet, efter de massiva stödpaket som världens centralbanker försett dem med. Och trots maningar om återhållsamhet från världens politiker beviljar finansbolagens styrelser på nytt feta bonusar åt de bankdirektörer som för ett och ett halvt år sedan tiggde och bad om statliga garantier.

Det finansiella systemet har kanske räddats, men det har inte reformerats. Snarare tvärtom: efter konkursen för Lehman Brothers har samtliga OECD-länder förklarat att något sådant aldrig ska hända igen. Alla stora finansbolag har fått löften om att slippa gå omkull. Insättargarantier har införts, eller höjts. Risktagandet fortsätter, nu med explicita garantier från regeringar, riksbanker och skattebetalare. Går det riktigt dåligt är det någon annan som betalar.

Ekonomisidorna har sedan i höstas tävlat om att skönja "gröna skott" i den globala konjunkturen. Ånyo haglar aktietipsen. Priserna på bostadsrätter i Stockholms innerstad slår nya rekord.

Men krisen är inte över. Och det finns en stor risk att vi går in i en djup global lågkonjunktur någon gång år 2011 eller 2012, när i stort sett alla länder utom Norge och Saudiarabien försöker sanera sina statsbudgetar.

Aldrig tidigare i modern tid har världens industriländer, och många av medelinkomstländerna, ackumulerat så gigantiska budgetunderskott som åren 2008-2010.

Det är ännu för tidigt att säga vilka sociala kostnader finanskrisen kommer att lämna efter sig i Sverige. Men de kan bli höga.

Revorna i vårt generella välfärdssystem har vuxit. Den svenska modellen vilar på socialförsäkringssystem enligt inkomstbortfallsprincipen, vilket förutsätter att människor kommit in i systemet men sedan drabbas av mer eller mindre kortvariga problem som sjukdom eller arbetslöshet. Även vår föräldraförsäkring baseras på att man får barn först efter inträdet på arbetsmarknaden.

Men redan under 90-talskrisen såg vi hur många det var som aldrig kommit in i systemet, det vill säga fått fotfäste på arbetsmarknaden. 

Sedan 2008 har antalet arbetslösa ökat snabbt. Till detta ska läggas att de senaste årens trend mot ökad osäkerhet på arbetsmarknaden - färre fasta jobb, och högre andel vikariat, projekt- och timanställningar - har förstärkts i krisens spår.

De största förlorarna hittills är unga vuxna samt människor med invandrarbakgrund. Antalet arbetslösa som är födda i ett utomeuropeiskt land har ökat med hela 50 procent sedan 2008.

Sverige blir alltmer tudelat. Klyftorna ökar. De som har fasta jobb har tack vare jobbavdrag, skattelättnader och låga räntor en högre disponibel inkomst än någonsin. De rika kan också glädja sig åt avskaffandet av alla skatter på arv och gåvor (som en socialdemokratisk regering tog bort) och förmögenheter (alliansregeringens gåva). Men alla de andra?

En utilitaristiskt lagd filosof skulle kanske säga: "Det är helt OK. Att en fjärdedel av befolkningen har fått det sämre är beklagligt, men uppvägs mer än väl av att tre fjärdedelar faktiskt har fått det bättre." Men är det den utvecklingen vi vill ha?

Ungdomsarbetslösheten är rekordhög redan i dag.

Många ungdomars bostadssituation är förtvivlad, men de politiska svaren lyser med sin frånvaro. Brist på små hyreslägenheter, dyra lägenheter, krav på fast jobb och inga betalningsanmärkningar utgör var för sig en effektiv spärr för många unga att etablera sig på bostadsmarknaden. I dag saknar varannan ung vuxen mellan 20 och 27 år i Stockholm egen bostad. Fler och fler unga vuxna bor kvar i föräldrahemmet, i regel mot sin - och förmodligen också föräldrarnas - vilja.

Allra svårast är situationen vad gäller både jobb och bostad  för ungdomar med osvenska efternamn.

Var finns de politiska visioner som skulle kunna entusiasmera en ungdomsgeneration som inte bara vill piratkopiera utan som först och främst vill ha jobb och bostad?

I ett av världens rikaste länder har många unga, enligt rader av studier, stora och växande psykiska problem. Värst är det för tonåriga flickor och arbetslösa unga vuxna.

Socialbidrag, det yttersta - och starkt integritetskränkande - skyddsnätet var aldrig avsett att utgå till mer än en mycket liten del av befolkningen. I dag uppbär var fjärde ung vuxen socialbidrag eller, som det nu heter, försörjningsstöd.

Det makroekonomiska utgångsläget 2008 var bättre än när 90-talskrisen briserade. Men vi gick in i dagens kris med försvagade skyddsnät, och med redan slimmade organisationer.

I krisens spår avskedas många som inte hänger med i det hårdare tempot.

Om utvecklingen fortsätter som nu riskerar vi en situation där uppåt 80 procent av befolkningen jobbar för mycket och 20 procent inte alls. Vilket vore förfärligt, både mänskligt och samhällsekonomiskt.

Stefan de Vylder är aktuell med boken
"Världens springnota. Finanskrisen och vägen framåt."

Ståndpunkter:

  • Flertalet finanskriser har ett likartat förlopp. Och i krisens kölvatten kommer arbetslöshet och budgetunderskott. I den sista och för löntagarna mest kännbara fasen kommer drastiska nedskärningar.
  • De finansiella systemen har nu kanske räddats, men de har inte reformerats. Risktagandet fortsätter med garantier från regeringar, riksbanker och skattebetalare.
  • Stor risk att vi inom ett par år går in i en ny djup lågkonjunktur när i stort sett alla, utom Saudiarabien och Norge, försöker sanera sina statsbudgetar.
  • Klyftorna ökar och Sverige blir allt mer tudelat. Om det fortsätter som i dag riskerar vi en situation där 80 procent jobbar för mycket och 20 procent inte alls.
Debatt

Debatt: Många bollar i luften – säker väg till sjukskrivning

Att hålla många bollar i luften är inte ett tecken på bra simultanförmåga. Det är ett tecken på osund företagskultur, skriver Weisly Perez.
Publicerad 30 april 2024, kl 06:00
en skylt som är sprucken med namnet stress
Balans mellan jobb och fritid är ett måste för att anställda ska må bra, skriver Weisly Perez.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varje år blir fler och fler sjukskrivna på grund av stress på jobbet. Det finns många myndigheter, fackföreningar och forskare som pekar på att det här är ett samhällsproblem som växter under tystnad. 

Sverige var tidigare ett föredömligt land när det gällde balans i livet. När arbetsdagen var slut, så slutade man att jobba. Tyvärr är det inte så längre. Anställda drabbas konsekvent av önskemål om att maximera sin prestation. Ny teknologi gör det möjligt att jobba dygnet runt.

Vi leker att ”springa snabbare än ett expresståg” och resultatet är att i stället för att uppnå företags- och karriärmål, springer vi mot en sjukskrivning. Stressrelaterad psykisk ohälsa är den enskilt största diagnosen i Försäkringskassans statistik.

Vi springer mot en sjukskrivning

Det är inte bara individer som drabbas av konsekvenserna. Arbetsgivare kommer att tappa personal. När det blir mer att göra och färre ska utföra det kommer anställda tröttas ut och säga upp sig.  Det är också du och jag som betalar konsekvenserna med våra skattepengar i och med de sjukskrivningar som följer. 

Det här är pengar som skulle kunna gå till annat om vi jobbade mer förebyggande: sjukhus, forskning, skolor och kommuner som vill utveckla projekt. 

Företag existerar inte utan anställda. Arbetsmiljöproblematiken diskuteras varje år mellan fack och arbetsgivare. Lön och villkor är viktigt, men om balansen mellan jobb och fritid inte fungerar kommer arbetsgivarna inte ha några anställda som kommer till jobbet. 

Arbetsgivare måste lyssna på medarbetarna för att hitta åtgärder. Om det inte görs får det konsekvenser för både individer, företaget och samhället i stort. Många arbetsgivare hävdar att anställda måste lära sig självledarskap men då läggs ansvaret helt på individen och det håller inte. 

Företag existerar inte utan anställda

Jag tror att målet uppnås genom samarbete. Att bygga ett team är mycket mer än att dela uppgifter, göra rapporter och samla poäng.  Att bygga ett team kräver en ledare med engagemang, som har mänskligt och empatisk beteende. Att ha många bollar i luften är inte längre en indikator för hög prestation. Det är en indikator på att företaget är i kaos och anställda köper en biljett direkt till en lång sjukskrivning.   

/Weisly Perez, arbetar med HR

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen