Övrigt

Boken tar vid någonstans där hennes förrförra bok slutade: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. I den dog hon nästan.

Skräckromanen Evig natt innehåller inga plötsliga chockmoment, inga kaskader av blod och kladdiga inälvor, inga saltsyredrägglande monster eller ens en ynka liten likmask.

Att våra fåglar är flygande ättlingar till dinosaurierna köper jag, men att Dinosauriens fjädrar, av Sissel-Jo Gazan skulle vara en Da Vinic-koden i naturvetenskaplig miljö, som det står på omslaget, har jag svårare att svälja.

Finns det någon författare som man bara ska gilla i dag så är det Roberto Bolano. Sådana är det litterära samhällets oskrivna lagar.

Det finns ett bra skäl till varför Gud glömde den här urfjompiga boken, tänker jag efter bara något kapitel. Ändå kan jag inte lägga den ifrån mig.

Det är blandade reaktioner när jag berättar att jag läser Kikki Danielsson biografi.

Trots min skepsis är det med viss nyfikenhet jag öppnar Skendöd. Kan det möjligen bero på att Jo Nesbø har så att säga banat min mentala ingång till norsk kriminallitteratur? Ja, sannolikt.

Om man försöker bortse från att Janusstenen av Elly Griffiths har en språkrytm som starkt påminner om Totte bygger en koja, så kanske - nej, man kan inte bortse från det.

Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst ifrån ön Valö utanför Fjällbacka. Påskmiddagen står prydligt uppdukad, men den enda som finns kvar i huset är ettåriga Ebba som tultar omkring bland stolar och bord.

Boken är med rätta omtalad och har ett viktigt ärende. Och författarna, de prisbelönta radioreportrarna Olofsson och Öhman, har nog gjort vad de kunnat, deras arbetsinsats är imponerande.

Det var omslaget till Klappa händerna som väckte begäret att läsa boken. Innehållet tilltalade mig verkligen - ändå kom de förhoppningar omslaget väckt om en mörk och makaber läsupplevelse på skam.

Klas Eklund, seniorekonom i SEB, har skrivit en gedigen grundbok om Kina.

Personligen har jag för länge sedan tröttnat på att läsa om kriminalitet. Vid det här laget blir jag närmast spyfärdig när jag hör talas om en ännu en deckare fylld med bestialiska mord och trötta snutar. Just därför finns det något befriande över Ferdinand von Schirachs texter.